kan ni förstå
Kan ni förstå hur stor min saknad är, hur mycket den värker? Vilken ångest det växer i mig ?
Jag har så mycket i mitt huvud, känslor i kroppen, händelser blandat med en massa tomhet, ensamhet, inre stress och min vanliga oförklarliga ångest.
Samtidigt, växer en ny ångest inom mig, en jag tidigare aldrig stött på , starkare och mer smärtsam än allt annat jag känner.
Den går att förklara, den går att ta på , den går att förstå. för mig, kanske inte för er.
Det är saknad, kärlek, ensamhet, oro, och saknad sakndad saknad saknad saknad. tilsammans blir det ångest.
Min syster är flera tiotals mil bort. Händer någonting henne tar det oförlåtliga timmar för mig att ta mig dit.
Behöver jag henne finns hon inte här, vid min sida. inte på riktigt. Och jag behöver henne på riktigt.
Jag vill veta att efter en dålig dag får jag komma hem till världens bästa människa,
som hur jag än mår alltid lyckas med att få mig på bättre humör. hon är den enda som kan rädda mig från vad som hellst.
hon är också den enda som har förmågan att få mig att känna mig trygg.
På nätterna kan jag inte sova, jag vill gråta men jag lyckas nästan aldrig. jag ligger vaken och funderar på vad jag missar i hennes liv. jag tänker på alla stunder i mitt liv hon borde sitta vid min sida. på alla stunder hon Har suttit vid min sida. alla stunder i mitt liv där hon nu inte längre sitter vid min sida.
bara en sån sak som att jag vill kunna möta hennes blick när jag står på scenen, behöver inte ens det, bara veta att hon sitter därute någonstans, bara för min skull, mer där i ögonblicket, än vad jag själv är.
Jag vet att allt det här kanske låter töntigt. Men min lillasyster är min bästa vän och min andra halva.
Ingen kan ta hennes plats, jag prioriterar henne framför allt. så kommer det alltid att vara.
och efter 16 år flyttar hon hemifrån, långt bort, före mig. jag har inte vant mig än och frågan är om jag någonsin kommer att göra det. har man setts varje dag hela livet ,är några veckor eller till och med en helg hur lång tid som hellst. en månad, känns som ett år.
jag skrattar mitt i gråten, hur kan man vara så jäkla söt?
Jag har så mycket i mitt huvud, känslor i kroppen, händelser blandat med en massa tomhet, ensamhet, inre stress och min vanliga oförklarliga ångest.
Samtidigt, växer en ny ångest inom mig, en jag tidigare aldrig stött på , starkare och mer smärtsam än allt annat jag känner.
Den går att förklara, den går att ta på , den går att förstå. för mig, kanske inte för er.
Det är saknad, kärlek, ensamhet, oro, och saknad sakndad saknad saknad saknad. tilsammans blir det ångest.
Min syster är flera tiotals mil bort. Händer någonting henne tar det oförlåtliga timmar för mig att ta mig dit.
Behöver jag henne finns hon inte här, vid min sida. inte på riktigt. Och jag behöver henne på riktigt.
Jag vill veta att efter en dålig dag får jag komma hem till världens bästa människa,
som hur jag än mår alltid lyckas med att få mig på bättre humör. hon är den enda som kan rädda mig från vad som hellst.
hon är också den enda som har förmågan att få mig att känna mig trygg.
På nätterna kan jag inte sova, jag vill gråta men jag lyckas nästan aldrig. jag ligger vaken och funderar på vad jag missar i hennes liv. jag tänker på alla stunder i mitt liv hon borde sitta vid min sida. på alla stunder hon Har suttit vid min sida. alla stunder i mitt liv där hon nu inte längre sitter vid min sida.
bara en sån sak som att jag vill kunna möta hennes blick när jag står på scenen, behöver inte ens det, bara veta att hon sitter därute någonstans, bara för min skull, mer där i ögonblicket, än vad jag själv är.
Jag vet att allt det här kanske låter töntigt. Men min lillasyster är min bästa vän och min andra halva.
Ingen kan ta hennes plats, jag prioriterar henne framför allt. så kommer det alltid att vara.
och efter 16 år flyttar hon hemifrån, långt bort, före mig. jag har inte vant mig än och frågan är om jag någonsin kommer att göra det. har man setts varje dag hela livet ,är några veckor eller till och med en helg hur lång tid som hellst. en månad, känns som ett år.
jag skrattar mitt i gråten, hur kan man vara så jäkla söt?
Kommentarer
Postat av: isabelle
<33
Postat av: cecilia
Jag älskar dig min söta syster, och jag känner likadant. men kommer hem nästa helg vetu. och då ska vi myspysa!! du är bäst och i maj kan jag visa det för hela världen ;);;) bus. pussssssss<3
Trackback
