Jag insåg att jag befann mig i ett förhållande som redan tagit slut. 
Det gjorde aldrig du.
Så jag tog mig ur det ensam, och det här var mitt sätt att göra det på.
jag är ledsen. tiden har inte alltid sin rätt även om så ordspråket lyder. 
Då, den stunden, föll sig tillfälligheterna inte som dom borde men än så länge har jag inte blivit klokare än att jag fortfarande tror att det jag gjorde mot dig,många andra men allra mest mot mig själv, fortfarande var någonting nödvändigt. jag vet inte om jag har rätt, eller om det bara är ett sätt för mig att dämpa min ångest från en förbjuden händelse.




jag har förlorat gränser, skillnader mellan rätt och fel, tilliten till mig själv och andra människor.
jag tror inte längre på kärleken, men allra minst på att ärlighet och förnuft ens existerar.