En sådan fruktansvärd vilja, som inte räcker någon vart alls över huvud taget . Räcker inte att tänka, räcker inte att göra, säga, tro, hoppas eller drömma. Något mer krävs, och jag tvivlar varje dag och mer där till, på att jag någonsin kommer att få förstå hur och vad, kommer kunna känna det. Jag vågar inte drömma, jag är på många sätt för vanlig för det. Och skulle någon kalla mig motsattsen, är det ju av helt andra anledningar.

Är det att veta för mycket om vad man är kapabel till och inte som får en att känna sig så här allt för ofta, likgiltig?
Tycka att mycket är förjäves, bara för att skulle dagen komma då jag ens fick nudda vid den sortens lycka så skulle jag med för mycket vetskap om mig själv ärligt kunna säga att inte allt utan till och med, nästan ingenting räcker till ?

Och kommer jag någonsin kunna svälja en del av mig själv och mina viljor för att lägga samma energi och styrka i något helt annat för att lyckas där i stället ?
Framtiden skrämmer mig inte bara ibland, utan varje dag, vilket är mer än ibland och alldeles för ofta.