en mängd av allt som hänt de senaste dagarna, veckorna, månaderna, ibland åren. känslan av att inte kunna kontrollera sig själv, när man som mest vill och behöver, inte kan få ut någonting alls. det kryper i mig. värker. det växer en ångest. sedan, när det blir för mycket och allting istället kommer samtidigt, blir det om möjligt värre. det känns som att jag ska dö.

den här gången tog det nästan sex månader. Jag har inte gråtit sen jag fick veta då, av någon annan, vad du hade gjort. eller, det var inte då utan först efteråt, när du ljög mig i ansiktet och jag insåg att ingenting skulle bli som förr, som jag grät.
först chocken. sen smärtan. sen konfrontationen. sen lögnerna. timmar av utpressning grin och skrik.
en sanning i timmen, flera lögner i minuten.

ja tror jag var påväg att släppa in dig på ett sätt jag aldrig tidigare med någon gjort . hel. jag kan aldrig bli det. medveten om det trodde jag nog att det här var det närmaste man kunde komma.

det var inte det du gjorde som var värst. utan sättet du ljög på, den natten då ju mer du sa bara förde mig längre bort från dig. jag tog min sista styrka, för ett sista försök. sedan, insikten om att någonting inom mig försvann och känslan av att det inte skulle komma tillbaka på väldigt länge. jag började också förstå att hittar jag det,  kommer det inte längre finnas hos dig, utan hos någon annan.

du är inte den du var och skulle du vara, kan jag iallafall inte längre se dig. för mig finns du inte. kanske kommer du någon gång tillbaka, men då är jag någon annanstans. du sårade mig medan jag älskade dig och fast jag nu fem månader efter för första gången kan grina ur mig en del, har du fortfarande inte lyckas röra vid det du stängde av inom mig. och frågan är, när inte du kan det, vem kan då?

Jag har svårt för älska, svårast har jag för att lita på.  tiden det tar att reparera den del av mig som ändå från början fanns, kommer göra det svårare än vad det redan var. jag klandrar ingen annan än mig själv. det är alltid mina val och jag valde dig. Jag ångrar inte saker jag gör, det skulle göra dom meningslösa. men jag kan inte släppa tanken på att hur man än vrider och vänder, kämpar, står ut, kräver tar och ger, så kommer det alltid att sluta med att man förlorar en bit av sig själv för att sedan aldrig mer få den tillbaka.