Jag tänker vara tacksam.
Du förtjänar inte längre bättre, till varken pojkvän vänner elr familj.
och jag slipper från och med nu tycka synd om dig, sakna dig, försvara elr hoppas på dig.
Du kan äntligen få försvinna för gott och jag kan inse att du inte ens fanns från början.

Du rörde vi något som inte får nämnas, upplevas eller ens snuddas vid tanken av, 
förstörde något som fortfarande skulle få vara vackert för mig, något jag hade med den människa som hela mitt liv kommer vara min första.

kanske ska jag tacka ? tacka för att du gör det så enkelt för mig. Du har nu fått mig att hata dig, äcklas av dig, vilja önska att du dör. kanske ska jag tacka dig för att du hjälper mig då alla andra sätt inte har gjort att jag har velat glömma. tacka för att du äntligen får mig att klara av någonting jag aldrig hade klarat av elr velat förr, släppa taget om allt som varit och är.

Det var vad som krävdes, hat.
Och jag tänker vara glad, inte ledsen över att jag ska få lägga det här bakom mig nu,
avsluta ett kapitel och radera det en gång för alla.

De här är det sista tårar jag fäller på grund av dig
och som det här är mina sista rader, förtränger jag inte bara nu, utan raderar alla minnen, känslor och hela dig som person. En äcklig hand tröck sig in i mitt hjärta, där längst inne där fortfarande en bit av dig fanns kvar, någon vred om och drog och slet , högg med en kniv. nu finns inte längre plats för den du var. jag tackar inte för allt, bara för att jag får hata dig det sista jag gör innan du dör helt här och nu, hos mig.