just det, vart fan början man? helgen kmr sen . mitt inbördeskrig i hjärnan,kroppen,själen, hjärtat (om jag har något, undersöker fortfarande den saken)  behövs beskrivas i ord. inte konkrekt, men ja behöver skriva.

jag har varit apatisk hela dagen, min seperationsångest kom krypandes för någon timme sedan och lika så depressionskänslorna. det är något fel på mig när det gäller sånt här. fel på mig när det gäller det mesta faktiskt. min hjärna går på högvarv samtidigt som ja skulle slå vad om att den är helt och hållet död.

hur förklarar man känslor som inte finns men som är så jävla påtagliga och krypandes, stickandes och huggande så att man tror man ska spy elr avlida? hur förklarar man saknad av något man aldrig haft, längtan efter något man inte vet vad det är, ett hål efter något som aldrig varit något annat än tomt,påtagliga upplevelser som egentligen alltid varit och föralltid kommer att bli obetydliga och overkliga, osanna.

jag börjar bli galen. jag har tappat bort mig själv, och den här gågen är det på riktigt. skicka mig till psyket. jag trodde jag nått botten när det gällde sådana här saker som att tappa kontroll över något jag inte ens borde befinna mig i. sist hade jag kontroll över allt som var okontrollbart. hur förklarar man det egentligen, skillnaden på nu och då? jag trodde jag visste och nu vet jag att jag hade fel, helt enkelt. jag befinner mig just nu helt utanför gränserna jag tappade då, långt borta intrasslad i något jag inte trodde kunde bli värre, något jag trodde jag hade kravlat mig påväg upp ur. visst har jag lämnat något. men istället för att göra det rätt, har jag försvunnit in i något betydligt mer okänt, onödigt jävla trassel. jag antar att jag inte är ensam den här gången, vilket kanske är just det,som skrämmer mig allra mest. jag antar att trots att jag inte förut varit ensam om detta, har jag ändå varit det då vi befunnit oss på helt olika nivåer i vad som kallas verklighet. den här gången är jag inte så säker på att det är samma sak. men hur skulle det kunna vara, egentligen. då jag inte ens pratar om samma jävla människor. tillfällena är individuella och lika så personerna. för varje stund som ges.

jag vet inte längre vad som är äkta. finns det något överhuvudtaget som är det. det är svårare att spendera påtaglig intensiv tid med någon som verkar vara precis lika dan som jag själv är. vad är skillnad på uttråkning och personkemi. jag känner inte skillnad för jag litar inte på sådant som kallas äkta. ärlighet finns inte heller i min värld vilket gör det här betydligt mer invecklat. jag pratar inte om kärlek. den dagen jag gör det skänker jag allt jag har och äger till någon som behöver det mer än jag. jag behöver fakta. och jag behöver prata. det stressar mig. alla dessa jävla ord, osagda. intryckta långt jävla inne någonstans där jag inte kan hitta dom och där du inte kan nå dom pågrund av betydligt fler anledningar än den att du bara inte är här just nu. dumt är vad det här är. jag funderar på att ge upp alla människor runt omkring mig för att ge dom till någon som förtjänar dom. för jag vet inte vem jag är så länge jag lever för stunden ovetandes om vad som är rätt och fel, obrydd om vad som är verklighet, ovän med allt som kallas gränser, och fylld av egoism och ett enda jävla tragiskt ord som heter känslokall.

det här inlägget säger godnatt nu, hjärnan behöver vila bort de här obegripliga tankarna, kmr ett nytt om helgen ist tror jag. ingen skulle någonsin fatta ett ord av vad jag skriver iaf, och jag ber er inte ens försöka då jag skriver det för min egen skull och ni iaf till hundra procent har jävligt fel, vad ni än skulle chansa på. eller nej, det finns en. en människa som har en aning och kan förstå några procent av detta skrivsvammel. dem andra ,typ,nittiofem förstår inte ens jag själv.

There's some things we don't talk about
rather do without
and just hold the smile
falling in and out of love
ashamed and proud of
together all the while

You can never say never
why we dont know when
time and time again
younger now than we were before