Det är för mkt nu. jag vet inte vad jag ska göra. med något. med allt.
den här jävla förkylningen kom väldigt olägligt. har vart hem ma två dagar nu. mest för att jag har föräldrar som fortfarande bestämer över mig. men också för att ja är så stressad att jag inte ens bryr mig längre. det känns som att jag håller på att tappa kontrollen.

det var längesedan jag var så här långt ifrån den människa jag står närmast som nu.
gång på gång blir jag tvungen att påminna mig själv om att det måste få vara villkorslöst.
men det hjälper mig inte komma undan känslan av att bli åtsidosatt, oprioriterad och mer olik dig än vad jag oftare tror att jag är.
jag skulle göra annorlunda. men det kommer ingen få en chans till att tro på. för jag är inte du.