Jag har försökt dela med mig . vissa gånger har jag gjort det ofrivilligt.
men jag vet att den mesta smärtan finns kvar innombords, att inte ens en tredjedel har fått kommit ut. Men det är för att den ska sitta där. för att inga ord iaf gör det förståeligt.
men ja gråter några tårar . inte för sakens skull. utan för smärtan som finns runt omkring allt den åstakommer.
men med dig behövs nästan aldrig några ord. ibland har jag hoppats att de ska ha räckt. ibland har jag inte ens brytt mig. kanske är det avståndet. men jag känner det inte längre. och egentligen harjag väl aldrig ,och kommer aldrig att göra det heller, bara det att det ibland blir det så mycket tydligare än vanligt. och detkommer på en sekund.  
tårar eller inga tårar. det gör lika ont. och jag förstår inte.

min tillit finns inte ens till mig själv. jag vetinte vad jag  ska göra åt saken, men jag klandrar iaf intedig för att jag inte tror. det lilla jag lyckas bygga upp till några få i min omgivning har en ironisk förmåga att försvinna lika snabbt som jag hinner blinka.