Den här gången var drömmen verkligare än verkligheten, tydligare än vad livet själv ibland är. I drömmen gjorde det ont, och jag hatade. men jag saknade också. jag saknade dig. så jävla mycket.  men det var bara än dröm. drömmar är inte verklighet. jag tänker aldrig förlåta mig själv för att jag ens försöker tillåta mig själv att sakna dig igen. jag intalar mig istället att det här är någonting jag hänger upp mig på för att jag gillar tanken av att du var så himla bra. att jag aldrig haft roligare. att du var en speciell jävla människa. att jag behöver sakna dig för att du är någonting att sakna. innerst inne ,tror jag att jag har fel. du är falsk, och den du var ,är bara en av alla olika människor du kan vara. för hade det inte varit så, hade du fortfarande funnits i mitt liv.