It doesn't matter if I bleed
nuförtiden tar jag tag i mitt liv, jag tränar och sjunger, pluggar ,sover och går upp i tid. nuförtiden ser jag framåt med förväntan trots att jag är rädd, nuförtiden känner jag mig extra glad när jag är det och jag har bestämt mig för att intala mig att jag gör det även de dagarna jag tvivlar. nuförtiden är jag inte ledsen över vad jag saknar eller dem jag saknar utan uppskattar att jag fick möjligheten till att ens känna något som skulle kunna bli så stort och betydelsefullt som saknad. nuförtiden ångrar jag inte hur jag valde mina vägar, valde mina handlingar och vänner, valde mina egna rätt och fel, valde min tid och mina stunder. nuförtiden ser jag det positiva även i det lilla, och det kortvariga. nuförtiden är jag glad för alla skapade minnen även om förhoppningarna var större än vänskapen, löften starkare än banden.nuförtiden mår jag bra utan anledning. nuförtiden, är jag lycklig
tiden har inte alltid sin rätt, även om så ordspråket lyder.
men trots det, så kommer den. och den gör det utan överseende för vad vi själva vill.
kanske tar det tid, men den dagen den kommer, så har vi ett val. se tillbaka och ångra för att sedan glömma, eller se tillbaka för att minnas meningen med det som faktiskt gjorde att vi valde det från första början.
tiden förändrar våra prioriteringar
just precis . något jag blivit väldigt medveten om på sista tiden, eller upplyst om snarare.
saker förändras. och jag har fått lära mig den senaste tiden att inte ta ut någonting i förskott, att verkligen försöka se fler än en synvinkel när det gäller uppfattningar om vad som är rätt och fel, besvikelse eller svek. utifrån det har jag sedan fått jobba på att sätta mina känslor åt sidan för att försöka rätta till sådant som är fel utan att kanske tycka att det finns endast en sanning, ett rätt , och inte flera. efter det har jag fått lära mig att svälja, inse att kan man inte göra mer så kan man inte och då är det dags att öppna ögonen för att inse att det man så starkt kände var något kortvarigt och inget jag själv ska ta på mig skulden för eller heller sörja över.
det finns vänner man vet att man kommer ha hela livet, sedan finns det dom man tycker det borde vara så med men inte riktigt kan förstå hur det skulle gå till när man börjar tänka framåt. man ser det inte framför sig men uppfattningen envisas ändå med att tycka att det "kanske " man känner är värt att hänga alla sina kort i. kanske ska man vara lite mer försiktig med just den sortens vänner ,kanske ska man dämpa hoppet ,sina lovord, sina fina fraser och distansera sig en aning ,redan från första början.
saker förändras. och jag har fått lära mig den senaste tiden att inte ta ut någonting i förskott, att verkligen försöka se fler än en synvinkel när det gäller uppfattningar om vad som är rätt och fel, besvikelse eller svek. utifrån det har jag sedan fått jobba på att sätta mina känslor åt sidan för att försöka rätta till sådant som är fel utan att kanske tycka att det finns endast en sanning, ett rätt , och inte flera. efter det har jag fått lära mig att svälja, inse att kan man inte göra mer så kan man inte och då är det dags att öppna ögonen för att inse att det man så starkt kände var något kortvarigt och inget jag själv ska ta på mig skulden för eller heller sörja över.
det finns vänner man vet att man kommer ha hela livet, sedan finns det dom man tycker det borde vara så med men inte riktigt kan förstå hur det skulle gå till när man börjar tänka framåt. man ser det inte framför sig men uppfattningen envisas ändå med att tycka att det "kanske " man känner är värt att hänga alla sina kort i. kanske ska man vara lite mer försiktig med just den sortens vänner ,kanske ska man dämpa hoppet ,sina lovord, sina fina fraser och distansera sig en aning ,redan från första början.
och så inleddes det nya året
med att säga hejdå. med att sakna. med att umgås med min fina vän. ronja har varit inneboende hos mig sedan nyårsmorgonen. vi har legat och degat framför datorn och massa filmer.vi har sjungit. vi har ätit allt man inte borde äta som vi skiter i att man inte borde äta bara för att vi älskar allt man inte borde äta. vi har även ätit massa is. och tankat bilen. lämnat in alla min flaskor som stått i min hall i två månader. solat solarium. skrattat och gråtit tills vi trodde att vi skulle spy. ( detta var till dear john, som ja förövrigt redan hade sett förut ). idag lämnade jag av henne hemma och åkte iväg en sväng till nada och hennes inneboende plus familj. vi var även och kikade på eriels hus som redan faktiskt börjar likna ett hem. sedan hade jag ont i huvudet var trött och hungrig så jag begav mig hemmåt med en mellanlanding i driv in en för att köpa cheeseburgare.
intressantare än så var det inte. nu ska jag hålla tummarna för att morgondagen innefattar allt jag önskar och ber om att den ska göra.ett fint godmorgonsms, förändring, uppdatering, möte med min syster som kommer hem från egypten och slutligen fest. puss och godnatt på er
slutet på det gamla året
den senaste tiden har varit turbulent.
anledningen till varför uppdaternadet inte har funkat har varit att jag haft fullt upp. med mig själv och allting runtomkring. jag har mått piss men de senaste två veckorna, tre kanske har jag känt mig lyckligare än på länge.
jag har hunnit varit i sthlm på wallmans med finaste systrar och ronja, dagen efter drog vi oss till våran fjärde syster för inflyttningsfest. dagen efter det klev jag och ronja upp fulla och satte oss på en buss för att åka hem till henne och byta om oich ställa oss i kyrkan och uppträda. jag sjöng själv och en jullåt tsm med henne. det var en bra helg fylld av alkohol skratt nya människor, gamla och en massa bara skoj!
jag har även hunnit få jullov.varit på statt ett antal gånger,varit på karaoken tre gånger, träffat peter, fikat, firat jul med min fina familj. fått hem min lillasyster. gjort slut. umgåtts med nada och hennes familj en massa, sagt hejdå till hennes finaste syskonbarn som åkte hem till japan igen. varit ute i snön och lekt, druckit glögg, spelat sällskapsspel och en massa mer.
jag har träffat en människa som betydde väldigt mycket för mig i sommras. och insett att denna inte gör det längre. att det finns kvar men inte alls på samma sätt. träffat någon jag aldrig träffat förut, som råkar vara den finaste människan jag någonsin fått möjlighet att lära känna. låtit mig själv vara lycklig på riktigt för en stund. låtit mig själv saknat. låtit mig få känslor jag inte trodde jag kunde få. jag har varit till ett medium. och slutligen, firat det nya året tillsammans med dom bästa människorna jag hade kunnat fira nyår med.
förövrigt, har tvåtusentio varit det bästa året. det har hänt så mycket, och jag tänker inte nämna allt ,mycket vet ni redan, resten håller jag för mig själv. jag tackar för det och inväntar ett nytt och annorlunda år som kan bli precis hur som helst. jag ska ta varje dag som den kommer och göra det bästa av allt jag kan rå över och göra något åt. puss på er
anledningen till varför uppdaternadet inte har funkat har varit att jag haft fullt upp. med mig själv och allting runtomkring. jag har mått piss men de senaste två veckorna, tre kanske har jag känt mig lyckligare än på länge.
jag har hunnit varit i sthlm på wallmans med finaste systrar och ronja, dagen efter drog vi oss till våran fjärde syster för inflyttningsfest. dagen efter det klev jag och ronja upp fulla och satte oss på en buss för att åka hem till henne och byta om oich ställa oss i kyrkan och uppträda. jag sjöng själv och en jullåt tsm med henne. det var en bra helg fylld av alkohol skratt nya människor, gamla och en massa bara skoj!
jag har även hunnit få jullov.varit på statt ett antal gånger,varit på karaoken tre gånger, träffat peter, fikat, firat jul med min fina familj. fått hem min lillasyster. gjort slut. umgåtts med nada och hennes familj en massa, sagt hejdå till hennes finaste syskonbarn som åkte hem till japan igen. varit ute i snön och lekt, druckit glögg, spelat sällskapsspel och en massa mer.
jag har träffat en människa som betydde väldigt mycket för mig i sommras. och insett att denna inte gör det längre. att det finns kvar men inte alls på samma sätt. träffat någon jag aldrig träffat förut, som råkar vara den finaste människan jag någonsin fått möjlighet att lära känna. låtit mig själv vara lycklig på riktigt för en stund. låtit mig själv saknat. låtit mig få känslor jag inte trodde jag kunde få. jag har varit till ett medium. och slutligen, firat det nya året tillsammans med dom bästa människorna jag hade kunnat fira nyår med.
förövrigt, har tvåtusentio varit det bästa året. det har hänt så mycket, och jag tänker inte nämna allt ,mycket vet ni redan, resten håller jag för mig själv. jag tackar för det och inväntar ett nytt och annorlunda år som kan bli precis hur som helst. jag ska ta varje dag som den kommer och göra det bästa av allt jag kan rå över och göra något åt. puss på er
I can't get my mind off of you
kanske är det för att mina finaste vänner, min fina klass, min fina syster och alla fina upplevelser har gjort detta till vad det borde vara. en underbar höst. kanske är det inställningen om att den borde ha vart förjävlig som alla tidigare höstar som har gjort att höstdepressionen kommer nu ist. för som jag tidigare skrev, det är upp och ner men ljuspunkterna blir fler. just nu känner jag inte alls så. och jag sa att ett bakslag till så gräver jag ner mig.
jag vet inte hur mycket sanning det är i någonting jag skriver. eller känner. jag vet inte ens vad sanning är.
jag har legat i fyra timmar nu med rullgardinerna nerdragna. jag hade somnat förlänge senom inte för att jag är hungrig och börjar hallucinera om cheeseburgare .. trots att jag redan ätit en idag.
nej, men till allvaret.
när den fina hösten var över fick jag min riktiga. mitt i vintern, jag borde känna julen. lucian. jag vet inte riktigt vart jag är. jag har tappat bort mig själv en stund. och jag har tappat tid med min fina vän. jag har tappat tid med min syster. och jag har tappat tid md någon jag inte ens trodde fanns. idag, börjar dagen då jag tappar tid med någon som har haft stor del i mitt liv sen i våras. det kommer ärligt talat kännas förjävligt. jag är apatisk idag. och jag har ont. jag visste att det skulle bli så här, men jag kan inte riktigt ta in det. det gör för ont. jag saknade då, nu saknar jag så obeskrivligt mycket mer. jag kan inte riktigt föreställa mig hur tomt det kommer kännas, hur långa nätterna kommer bli, vad ska jag skratta åt som är så korkat som det du har i din lilla fantasihjärna. . vem ska jag reta mig på som får livet att verka så jävla lätt när det känns som allt annat än det.vad ska jag le åt för att någon kan vara så fin, så perfekt
ändå är det mitt eget fel och ingen annans. så en vacker dag, när jag har grävt ner mig ännu , trodde visst inte det gick men nog gör det de, när jag gråtit ut, när jag saknat så att jag tror att jag ska dö, när jag har skrikit, när jag har tyckt synd om mig själv tillräckligt, när jag har insett att det här är vad jag förtjänar för att det är mina egna val och ingen annans,och när jag har har blivit vän med ensamheten, då. då ska jag rycka upp mig och börja skratta igen, dansa, jag ska skriva musik och ta tag i allt som är viktigt och praktiskt. jag ska börja orka. och jag ska börja tänka positivt, jag ska se allt som är vackert igen, utan att behöva vara en människa att överleva natten tillsammans med, jag ska gråta av lycka och inte smärta. jag ska börja leva igen. men inte än
jag vet inte hur mycket sanning det är i någonting jag skriver. eller känner. jag vet inte ens vad sanning är.
jag har legat i fyra timmar nu med rullgardinerna nerdragna. jag hade somnat förlänge senom inte för att jag är hungrig och börjar hallucinera om cheeseburgare .. trots att jag redan ätit en idag.
nej, men till allvaret.
när den fina hösten var över fick jag min riktiga. mitt i vintern, jag borde känna julen. lucian. jag vet inte riktigt vart jag är. jag har tappat bort mig själv en stund. och jag har tappat tid med min fina vän. jag har tappat tid med min syster. och jag har tappat tid md någon jag inte ens trodde fanns. idag, börjar dagen då jag tappar tid med någon som har haft stor del i mitt liv sen i våras. det kommer ärligt talat kännas förjävligt. jag är apatisk idag. och jag har ont. jag visste att det skulle bli så här, men jag kan inte riktigt ta in det. det gör för ont. jag saknade då, nu saknar jag så obeskrivligt mycket mer. jag kan inte riktigt föreställa mig hur tomt det kommer kännas, hur långa nätterna kommer bli, vad ska jag skratta åt som är så korkat som det du har i din lilla fantasihjärna. . vem ska jag reta mig på som får livet att verka så jävla lätt när det känns som allt annat än det.vad ska jag le åt för att någon kan vara så fin, så perfekt
ändå är det mitt eget fel och ingen annans. så en vacker dag, när jag har grävt ner mig ännu , trodde visst inte det gick men nog gör det de, när jag gråtit ut, när jag saknat så att jag tror att jag ska dö, när jag har skrikit, när jag har tyckt synd om mig själv tillräckligt, när jag har insett att det här är vad jag förtjänar för att det är mina egna val och ingen annans,och när jag har har blivit vän med ensamheten, då. då ska jag rycka upp mig och börja skratta igen, dansa, jag ska skriva musik och ta tag i allt som är viktigt och praktiskt. jag ska börja orka. och jag ska börja tänka positivt, jag ska se allt som är vackert igen, utan att behöva vara en människa att överleva natten tillsammans med, jag ska gråta av lycka och inte smärta. jag ska börja leva igen. men inte än
vem lämnade vem
rullat ner gardinerna. känt mig apatisk. ångesten kryper i hela kroppen på mig.
fyra timmar . sedan läser jag något så patetiskt obetydligt. det var längesedan jag kände mig så här ensam.
inte mamma, inte ens min finaste vän. min syster vet jag ínget om idag, som många andra dagar nu för tiden. ingenting hjälper. orden når mig inte, inte ens halvvägs. dom är så obetydliga. för första gången på länge, känner jag er inte alls. jag känner inte ens mig själv. och det är en obeskrivlig smärta. och jag trodde att kanske började allt bli lättare, kanske var det inte så jävla illa ändå. men det är precis tvärtom. vart tar man vägen när det är så här. tårarna stannar under mina ögonlock. det lilla jag har fått ut hitills räknas inte för något . jag önskar jag kunde gråta. det skulle vara så skönt. istället panikångestattackandas jag. ingenting berör mig. medan allt gör det. ingeting når mig, medan det är precis det de gör,men på fel sätt. jag kan inte ens relatera till musik. min sista men första utväg. ologiskt. hela mitt kaos till liv är ologiskt. mina känslor är ologiska. allt som händer är det och samtidigt är det bara så jävla rätt. karma. ligg här och tyck synd om dig själv,ingen bryr sig, du förtjänar inte bättre. det är vad någon borde skrika mig i ansiktet. kanske är det då jag skulle gråta. för att det är så jävla sant. kanske är det för alla lögner jag inte lyckas. alla lögner folk kastar ur sig som om det vore det enda naturliga. lögnerna, som gör allt så jävla orealistiskt och fel. meningslöst.
fyra timmar . sedan läser jag något så patetiskt obetydligt. det var längesedan jag kände mig så här ensam.
inte mamma, inte ens min finaste vän. min syster vet jag ínget om idag, som många andra dagar nu för tiden. ingenting hjälper. orden når mig inte, inte ens halvvägs. dom är så obetydliga. för första gången på länge, känner jag er inte alls. jag känner inte ens mig själv. och det är en obeskrivlig smärta. och jag trodde att kanske började allt bli lättare, kanske var det inte så jävla illa ändå. men det är precis tvärtom. vart tar man vägen när det är så här. tårarna stannar under mina ögonlock. det lilla jag har fått ut hitills räknas inte för något . jag önskar jag kunde gråta. det skulle vara så skönt. istället panikångestattackandas jag. ingenting berör mig. medan allt gör det. ingeting når mig, medan det är precis det de gör,men på fel sätt. jag kan inte ens relatera till musik. min sista men första utväg. ologiskt. hela mitt kaos till liv är ologiskt. mina känslor är ologiska. allt som händer är det och samtidigt är det bara så jävla rätt. karma. ligg här och tyck synd om dig själv,ingen bryr sig, du förtjänar inte bättre. det är vad någon borde skrika mig i ansiktet. kanske är det då jag skulle gråta. för att det är så jävla sant. kanske är det för alla lögner jag inte lyckas. alla lögner folk kastar ur sig som om det vore det enda naturliga. lögnerna, som gör allt så jävla orealistiskt och fel. meningslöst.
kaos
blockering i hjärnan. i kroppen. i hjärtat.
jag känner allt. jag känner ingenting. jag behöver en plats. en obekant plats. för mig själv.
jag behöver låta mig själv känna.
är det inte underligt? hur åren går, hur allt verkar vara som det är, man växer sig in sig i ett mönster man börjar trivas med ganska bra. kanske har man valt det , kanske inte. kanske nöjer man sig. kanske älskar man det. kankse vantrivs man, kanske hatar man det. men hur det än är, så kommer det en minut, och inom loppet av några fler, tar någon en kniv och skär sönder det. allt man byggt upp, allt som verkar vara som det är. och det händer här , hos mig. och det händer hos den jag älskar allra mest i världen. och det händer hos så många fler, precis samtidigt. kanske ändras det till det bättre, kanske till det sämre. men det är fascinerande vad en minut kan göra. påverka. människor. minnen. framtid, dåtid. känslor. relationer. kärlek. vänskap
det kommer en dag då jag bryter ihop. igen. och jag vet inte om jag vågar möta den . inte igen
och det allra mest skrämmande är, att jag inte har något val. jag vet inte ens om jag vill ha ett val
jag känner allt. jag känner ingenting. jag behöver en plats. en obekant plats. för mig själv.
jag behöver låta mig själv känna.
är det inte underligt? hur åren går, hur allt verkar vara som det är, man växer sig in sig i ett mönster man börjar trivas med ganska bra. kanske har man valt det , kanske inte. kanske nöjer man sig. kanske älskar man det. kankse vantrivs man, kanske hatar man det. men hur det än är, så kommer det en minut, och inom loppet av några fler, tar någon en kniv och skär sönder det. allt man byggt upp, allt som verkar vara som det är. och det händer här , hos mig. och det händer hos den jag älskar allra mest i världen. och det händer hos så många fler, precis samtidigt. kanske ändras det till det bättre, kanske till det sämre. men det är fascinerande vad en minut kan göra. påverka. människor. minnen. framtid, dåtid. känslor. relationer. kärlek. vänskap
det kommer en dag då jag bryter ihop. igen. och jag vet inte om jag vågar möta den . inte igen
och det allra mest skrämmande är, att jag inte har något val. jag vet inte ens om jag vill ha ett val
tjobre
ja lördagen pyntades med förslag om utgång. såg jag brummade iväg till sofia. där varvi några tjejer, spelade spel och hade mysigt, och även pontus och victor kom och lekte. sedan tog vi min bil till krogen och dansade, skrattade och hade oss. var enskitrolig kväll med några undandag, jag var nykter, men som sagt hade jättekul.
var hur mkt folk som helst ute, hemma i sängen med myssällskap var jag vid tre. på söndagen vaknade jag med bultande värk i hela kroppen samt halsen men de får det vara värt.
idag har danne varit och hälsat på .vi har fikat med mammsen och pappsen och kollat på tv. nu ligger jag i sängen och gruvar mig för morgondagen med denna förjävliga förkylningen i kroppen. kunde inte komma mer opassande, men är det inte bara så typiskt så säg. karma karma. inget kan gå mer fel nu även om ljuspunkter börjar dyka upp igen, sakta men säkert. jag härdar och inväntar bättre tider, men en till smäll så går jag nog under för åtminstone en så där fyra månader till. det skulle bara intek unna bli värre, jagvågar inte ens tänka den tanken. jag ska be till gud i natt, alltid något
var hur mkt folk som helst ute, hemma i sängen med myssällskap var jag vid tre. på söndagen vaknade jag med bultande värk i hela kroppen samt halsen men de får det vara värt.
idag har danne varit och hälsat på .vi har fikat med mammsen och pappsen och kollat på tv. nu ligger jag i sängen och gruvar mig för morgondagen med denna förjävliga förkylningen i kroppen. kunde inte komma mer opassande, men är det inte bara så typiskt så säg. karma karma. inget kan gå mer fel nu även om ljuspunkter börjar dyka upp igen, sakta men säkert. jag härdar och inväntar bättre tider, men en till smäll så går jag nog under för åtminstone en så där fyra månader till. det skulle bara intek unna bli värre, jagvågar inte ens tänka den tanken. jag ska be till gud i natt, alltid något
up and down, like a rollercoaster ride
turbulent vecka minst sagt. vi har grinat och skrattat, haft myskvällar med julmust, pepparkaksbak en kväll, julkalender flera kvällar, chips, godis och tända ljus. sovaövernätter, tack och lov, och höjdpunkten var torsdagens musikcafé och utgång efteråt med klassen och världens bästa jamina. bokade bord på muskan, musikquiz och alkohol, dans , sång och bästa mysklassen. vi som hade roligast stannade till stängning och jag och johanna kröp ner i hennes säng runt tre med mikrofonkåt i huvudet. så idag har man mått som man förtjänat och jag är fortfarande bakis. dokumenterat fick jag även klart för mig att johanna mår minst sagt lika illa. men det var värt, även vurpan jag och mathias gjorde när vi skulle hejdå kramas. kan vart de fulaste jag vart med om på länge, vi landade som två platta pannkakor rakt ner på isig jävla backe, egentligen borde jag inte klaga då jag landade på något mjukt som råkade vara honom, men jag harverkligen ont i hela kroppen tack vare detta idag, kan ändå därför tänka mig hur ont han måste ha. det var så kul så vi kom inte upp, vi låg där som pannkakor och skrattade och inte en muskel i kroppen orkade röra sig, dom fick dra upp oss så småningom. det skulle vi haft på film ska ni veta.
kvällen räddades iaf av ronjas toppenförslag på myskväll idag. vi har fortsatt julkalendrarna, julmusten, chipsen godiset och tända ljusen, dock tror jag vi utökat sockerintaget för varje gång, kaspar i nudodalen är vi inne på nu iaf.och nu nii, ligger elvis och ronja och återförenas i sängen, men relationen verkar fortfarande ganska instabil. det övergick ganska snabbt från vapenvila till att elvis gick över gränsen genom att ta över ronjas kudde, nu sitter han där och kollar på henne som att han äger den, kan bli svårt att lösa detta.
uppdat. tro det eller ej men problemet verkar löst, dom slogs en stund och nu har han hittat en ny plats på hennes mage stirrandes på henne medan hon smsar, jag tror det kan funka. fascinerande att se, för er som inte vet det, är elvis ronjas största fiende och rädsla. därför är detta ögonblick stort, och värt att dokumentera. nu blire sussa
kvällen räddades iaf av ronjas toppenförslag på myskväll idag. vi har fortsatt julkalendrarna, julmusten, chipsen godiset och tända ljusen, dock tror jag vi utökat sockerintaget för varje gång, kaspar i nudodalen är vi inne på nu iaf.och nu nii, ligger elvis och ronja och återförenas i sängen, men relationen verkar fortfarande ganska instabil. det övergick ganska snabbt från vapenvila till att elvis gick över gränsen genom att ta över ronjas kudde, nu sitter han där och kollar på henne som att han äger den, kan bli svårt att lösa detta.
uppdat. tro det eller ej men problemet verkar löst, dom slogs en stund och nu har han hittat en ny plats på hennes mage stirrandes på henne medan hon smsar, jag tror det kan funka. fascinerande att se, för er som inte vet det, är elvis ronjas största fiende och rädsla. därför är detta ögonblick stort, och värt att dokumentera. nu blire sussa
i väntan på att tårarna tar slut
just nu önskar jag att jag befann mig på en strand evigheters timmar bort, långt ifrån verkligheten. jag vill inte se den, jag vill blunda och slippa öppna mina ögon. jag vill blunda tills jag vet att det jag öppnar dem för är något som skulle göra mig glad, lycklig, förstådd. jag vill öppna dem för allt som är vackert utan att kännas fel och göra ont. jag vill öppna den för allt som skapar längtan och lust och bara det. ingenting annat. jag vill öppna dem för att kunna lyssna till vackra ord som inte får mig att samtidigt känna smärta.
jag vill slippa se vintern, julen ,jag vill slippa se snön som kväver och stänger oss inne, tvingar mig att vara ensam, jag vill slippa se den gråa luften, jagvill slippa se mina egna tårar, jag vill slippa se ytliga människor som är glada bara för att dom inte vet vad smärta är, slippa se människor som inte ser mig, hela mig.
jag vill slippa se vintern, julen ,jag vill slippa se snön som kväver och stänger oss inne, tvingar mig att vara ensam, jag vill slippa se den gråa luften, jagvill slippa se mina egna tårar, jag vill slippa se ytliga människor som är glada bara för att dom inte vet vad smärta är, slippa se människor som inte ser mig, hela mig.
Your winter
dina ord har skrämmande effekt på mig, så fort du utalar din vilja och framtid börjar bilder formas inuti mig, föreställningar, ett övervägande. allt du ser, ser du genom något så litet som bara rymmer mig, det duger, resten struntar du i. jag hade bestämt mig för längesedan, en evighet sedan. men jag kommer ingen vart, jag är inlåst, i mitt egna trassel, medan du med glada ögon ser på. vad är slutgiltigheten, avgörandet? hur ska man någonsin hitta ett tillfälle att förstöra något så vackert. hur kan man ens vilja hitta ett sådant.
idag kom jag att tänka på vad jag sa om någon annan för flera månader sen nu, någon som inte längre är här.
du är fast i något lätt, medan jag är fri i något svårt. jag är inte längre det, och frågan är om tanken skulle vara att jag skulle slås av förståelse för hur du har det, men faktum är att jag tänker envist hålla kvar vid min sanning, du fick en chans att kämpa för något, att välja en annan väg, jag har inte det.
idag kom jag att tänka på vad jag sa om någon annan för flera månader sen nu, någon som inte längre är här.
du är fast i något lätt, medan jag är fri i något svårt. jag är inte längre det, och frågan är om tanken skulle vara att jag skulle slås av förståelse för hur du har det, men faktum är att jag tänker envist hålla kvar vid min sanning, du fick en chans att kämpa för något, att välja en annan väg, jag har inte det.
Hösten är verkligen förbi
och nu när jag fastställer detta faktum, passar jag på att tacka. för den bäst, och allra finaste hösten. tredje och sista året, är och kommer fortsätta vara det bästa.
det har hänt så sjukt mycket kul den här hösten, framför allt har jag spenderat jättemkt tid hemma hos nada med hennes familj. vi har spelat sällskapspel, jag och nada har varit i norrfly mitt i natten, tagit promenader, kollat på massor av film, pluggat sjukt mycket,nada har bakat åt mig, jag har lekt och myst en massa med nadas små busfrön till syskonbarn, umgåtts med chrille, therese och haft timlånga diskussioner med nada,dansat en massa och framförallt skrattat en massa.
jag och ronja har även umgåtts, skrivit låtar, grinat tsm, och skrattat. vilket är givande, man behöver få vara ledsen, och man behöver få vara det med någon som kan vara lika ledsen för ens skull som man själv är, för att kunna må bättre sen. vi har varit på viscafen, musikcafen, pluggat, sjungit, haft filmkvällar, hundratals donkenbesök, och tsm med nada varit på tranan flera gånger, på statt, olles och dansat ,druckit och haft så himla kul. vi har åkt en massa bil, fikat med mamma flera måndagar på håltimmarna, och stannat kvar efter skoldagarna, och en massa massa mer.
jag har även umgåtts med min syster markus och andreas, vi har spelat en massa buzz, gh, kollat på filmer, donkenbesök osv. cillan har lagat jättegod mat, bakat och varit allmänt roande. vi har haft väldigt mysigt dem stunder vi fått, spec på höstlovet.
förövrigt, så har vi umgåtts mycket med resten av klassen. jag har varit på musikcafén med grabbarna i klassen, vi har varit på klassresa till london ,vilken var en av mina bästa upplevelser ngnsin, (+ att jag och ronja satte pricken över i:et genom att gå på we will rock you, sjukt tacksam över att ja hade ronja vid min sida) , vi har även varit hemma hos mig med några andra tjejer från klassen (ellinor, evelina, linnea, sofia, +nada jag och ronja) sedan åkte vi till tranan, och så mycket mer.
med detta, sammanfattar jag hösten, som den bästa. och välkommnar vintern, som började bra med en mysig resa till uppsala med killarnai klassen och ronja och nada.
det har hänt så sjukt mycket kul den här hösten, framför allt har jag spenderat jättemkt tid hemma hos nada med hennes familj. vi har spelat sällskapspel, jag och nada har varit i norrfly mitt i natten, tagit promenader, kollat på massor av film, pluggat sjukt mycket,nada har bakat åt mig, jag har lekt och myst en massa med nadas små busfrön till syskonbarn, umgåtts med chrille, therese och haft timlånga diskussioner med nada,dansat en massa och framförallt skrattat en massa.
jag och ronja har även umgåtts, skrivit låtar, grinat tsm, och skrattat. vilket är givande, man behöver få vara ledsen, och man behöver få vara det med någon som kan vara lika ledsen för ens skull som man själv är, för att kunna må bättre sen. vi har varit på viscafen, musikcafen, pluggat, sjungit, haft filmkvällar, hundratals donkenbesök, och tsm med nada varit på tranan flera gånger, på statt, olles och dansat ,druckit och haft så himla kul. vi har åkt en massa bil, fikat med mamma flera måndagar på håltimmarna, och stannat kvar efter skoldagarna, och en massa massa mer.
jag har även umgåtts med min syster markus och andreas, vi har spelat en massa buzz, gh, kollat på filmer, donkenbesök osv. cillan har lagat jättegod mat, bakat och varit allmänt roande. vi har haft väldigt mysigt dem stunder vi fått, spec på höstlovet.
förövrigt, så har vi umgåtts mycket med resten av klassen. jag har varit på musikcafén med grabbarna i klassen, vi har varit på klassresa till london ,vilken var en av mina bästa upplevelser ngnsin, (+ att jag och ronja satte pricken över i:et genom att gå på we will rock you, sjukt tacksam över att ja hade ronja vid min sida) , vi har även varit hemma hos mig med några andra tjejer från klassen (ellinor, evelina, linnea, sofia, +nada jag och ronja) sedan åkte vi till tranan, och så mycket mer.
med detta, sammanfattar jag hösten, som den bästa. och välkommnar vintern, som började bra med en mysig resa till uppsala med killarnai klassen och ronja och nada.
Din värld blir aldrig min
Jag vet att det är fel, men för stunden känns det rätt
Du ger mer än jag kan ta emot, för dig är allt så lätt
I din värld är jag allt, i min tar du dig inte ens in så
jag släpper in dig ovanför, där vi kan mötas vi två
ditt hjärta ger styrka, din trygghet ger mig värme
får mig att be dig stanna, den får mig att krypa närmre
det är svårt att veta skillnaden, när både rätt och fel gör lika ont
känslorna är fakta, men bara för en stund
innerst inne är det fel, och orden dem är lögn
medvetenhet har aldrig varit till min hjälp
att tänka för mycket, är att inte tänka alls
nu är jag fast i något som är för fint för mig
jag vågar inte gå, du säger att jag hjälper dig
att tänka är att inte tänka alls, ja visste redan då
men du nöjer dig med fakta, mig kan du inte nå
det är så svårt att veta skillnaden, den där känslan
rätt och fel gör lika ont, och jag står där ensam
Jag behöver det du inte har, för dig är det så obekant
Du tror att livet det är här och nu, men det är inte sant
Det finns så mycket mer, och jag önskar du fick se
Att livet det är större, än din egna lilla planet
Jag hoppas du en dag hittar, något mindre än jag
Det är finare och tryggare, än allt vad jag kan va
Jag tycker om dig mer än du någonsin kan se
Men jag måste gå, och jag kan inte hjälpa det
Du ställer inga frågor, men jag kräver alla svar
Jag gjorde dig till de finaste jag visste du en gång var
Fortsätt vara det, medan jag söker det du vann
för du har valt vad du ska se, och jag kan aldrig uppfylla de
för dig är jag allt, för mig är du en del
av något jag önskar var så mycket mer
för du är vackrast för mig, men kunde du välja att se
skulle du förstå, att för dig, är jag inte de
Hör min inre röst
antingen är jag på väg upp, elr så känner jag ingenting och därav anledningen till att jag inte kan avgöra .
jag tänker inte fundera så mycket över det. men smärtan i bröstryggen har släppt en aning, även om jag fortfarande känner mig låst. jag vet inte om det är det psykiska som har hoppat ner i bröstet på mig, kanske. skulle inte vara ett dugg konstigt . den lilla damen må ha gjort underverk för stunden men som hon själv sa, din kropp kmr få en chock och kanske kommer den låsa sig så fort du reser dig.
jag känner mig till och från friskare iaf, det är ett gott tecken. och jag försöker tänka framåt.
även omdet är att inte se klart. jag försöker, och väntar på att dimman skingrar sig.
ibland känner jag mig instäng, i ett tomt rum omringad av glasfönster. så retsamt tunna så att jag skulle kunna slå sönder dem , men kroppen sitter tung som bly, fast på mig och jag orkar inte lyfta armarna för att ens försöka.
utanför ser jag mina vänner, min familj, okända människor och alla jag tycker om, skratta och prata, dom orkar saker. jag ser dem, jag hör dem, men dem skulle inte ens höra mig om jag försökte.
ibland kan det gå dagar, jag sitter fast. ibland veckor. ibland kommer det en ny vecka, där jag ser en dörr, kroppen flyger i stället för låser sig och jag orkar till och med gå ut och hälsa på, kortare stunder.
sedan kommer det längre perioder, tack och lov, då jag stänger dörren bakom mig och går därifrån, långt bort, tills jag inte ser rummet längre, jag ser inga glasfönster, ingen dörr, ingenting. jag ser bara det som finns utanför.
vissa stunder glömmer jag bort rummet, för varje dag jag går,blir det allt suddigare.
det är när jag går för långt, som jag hamnar där igen.
kanske låter jag som ett psykfall men vänd det till nägot vackert, det gör ag, och jag tycker det låter ganska fint.
känslorna är fakta, orden dem är lögn
jag läste något en av mina vänner skrivit, några få rader som jag inte ens vet om de handlade om mig. jag kände mig iaf träffad. tårar rinner. jag är så tacksam för att jag har mina vänner, allt dom säger, allt dom inte säger, allt dom gör omedvetet, och allt dom gör medvetet. allt dom inte tänker på, som jag tar till mig. jag hoppas ni förstår hur fina ni är, hur värdefulla ni är. utan er, vore en svacka som den här, oändlig. tack vare er, känner jag hopp.
ni får mig medveten om att det här inte varar för alltid, att allting kommer att bli bättre. hos mig, är ni störst.
jag är rädd för vad jag känner. rädd för både den fysiska och psykiska smärtan. den jag känner, den jag kanske kommer att känna, den som är inbillning och den som är fakta. jag är rädd för sanningen, för beslutet.
jag är rädd för ångesten som medför och jag är rädd för sårbarheten och ensamheten.
men det är nu eller aldrig.
sen i sommras, har jag befunnit mig i ett lyckokaos. nu har vinden vänt och jag går i motvind. när jag inte går, kravlar jag och skriker, gråter eller bara ligger där. tom.
det är dags att ta itu med problemen nu, medan allt är som värst, medan jag bara har en väg att gå och det är framåt , uppåt. förlåt för att jag är som jag är, fick jag välja, skulle jag vara någon annan.
ni får mig medveten om att det här inte varar för alltid, att allting kommer att bli bättre. hos mig, är ni störst.
jag är rädd för vad jag känner. rädd för både den fysiska och psykiska smärtan. den jag känner, den jag kanske kommer att känna, den som är inbillning och den som är fakta. jag är rädd för sanningen, för beslutet.
jag är rädd för ångesten som medför och jag är rädd för sårbarheten och ensamheten.
men det är nu eller aldrig.
sen i sommras, har jag befunnit mig i ett lyckokaos. nu har vinden vänt och jag går i motvind. när jag inte går, kravlar jag och skriker, gråter eller bara ligger där. tom.
det är dags att ta itu med problemen nu, medan allt är som värst, medan jag bara har en väg att gå och det är framåt , uppåt. förlåt för att jag är som jag är, fick jag välja, skulle jag vara någon annan.
slutet innan början på något nytt
allt har gått så jävla bra dom senaste månaderna. precis allt. jag har känt mig så levande, så målmedveten, så stark. så lycklig. med precis allting runt omkring mig, med livet. jag har längtat, planerat, sätt framemot, skapat minnen, umgåtts skrattat, levt, lekt, sjungit.
just nu, har jag klivit in i en vändpunkt åt fel riktning. och jag känner paniken krypa omkring ,växa inom mig.
jag mår inte bra längre, jag har tappat bort mina mål, jag är svag i kroppen, i psyket, jag trivs inte med min omgivning, jag längtar inte, jag har ingenting att se framemot, jag skapar inga vidare minnen, jag kan inte sjunga längre , jag lever inte.
antingen, kallar man det här ett nytt kapitel, eller så kallar man det slutet på allt som varit bra. jag vill inte att det ska vara slutet på något som tidigare har varit , men jag vill inte heller vara påväg in i något nytt som är så värdelöst. jag skulle kunna säga att jag lämnar det åt att inte kalla det något alls så jag kan stryka ett streck över det sen, men känslan av att inte vilja avsluta, inte vilja påbörja något, speglar precis allt just nu. inte bara beslutet om vad jag bör kalla det. jag får ångest av att vara medveten, medveten om vad jag är påväg in i ,eller kanske mitt i, jag får ångest av att inte veta om det är en början eller ett slut, på att inte ha en jävla aning om hur jag ska ta mig ur det.
allting händer just nu, allt som kan gå fel. och medan jag sitter och gnäller över detta, får jag dåligt samvete. för att det finns dom som har det sämre.
jag antar att det finns ett litet, vissa kallar det stort, vissa som inte vet ett skit tycker inte att det är värt att kallas något alls, men försprång. jag har ett försprång med mig, har alltid haft, kommer alltid ha, till att få må lite extra dåligt när jag väl stöter på motgångar. hur och varför kan jag inte förklara, vill inte förklara och tycker är meningslöst att förklara. men för mig, är det stort, för mig är det värdefullt, för mig är det välförtjänt. man ska inte jämföra, jag har mina motgångar, andra sina. jag har fått dom utan att rå för det själv, och jag kan inte göra något åt dem, många har aldrig upplevt det, har aldrig behövt blivit satta i sådana situationer, åtminstonde inte än.
kanskegör det mig extra känslig. jag vet inte. kanske gör det mig djupare, och starkare ytligt. men på insidan, är jag skörare, än vad jag tror många förstår. det finns gränser. det finns gränser för hur mycket jag kan ta emot, gå igenom, känna, ställa upp på, lyssna på, stå ut med, innan jag bryter ihop, även jag.
bara igår, upplevde jag min första riktiga fysiska smärta på flera flera år. jag minns inte sist jag grinade av fysisk smärta, jag har gått igenom en del, har legat på sjukhus i omgångar, och gjort allt annat barn gör förutom att bryta något, men grinar gör jag inte allt för ofta för det.
igår trodde jag att jag skulle dö, jag reste mig och hela min bröstkorgen , nacke ,axlar och rygg låst esig. det fanns inget jag kan göra och för varje minut stegrade sig panikångesten. jag la mig ner, men kom inte upp. jag grinade konstant i en och en halvtimme. för varje andetag gör det ont att andas igenom. och i övrigt gör det ont när jag rör mig, både i bröstet nacken och ryggen. just nu, har jag vänt mig vid smärtan, och jag vet att jag inte kommer dö, så jag gör allt jagska. men orken är borta, jag har mensvärk, varenda helg är uppbokad framtill jul, jagska skjutsa till hudiksvall imorn kväll ,vara där från tre , jag har prov imorn, uppsattsinlämning i morn och som sagt ,vare helg utöver skolarbete, som innebär bland annat massa konserter och föreställningar, jag behöver repa och halsen gör ont så fort jag tar en ton. jag förstår inte hur någonting ska gå ihop överhuvudtaget fysiskt, spec när ingenting fungerar i övrigt. jag är less på människor runt omkring mig, besviken, ostöttad, lärare förstår inte varför jag knappt kan ställa upp, och min familj kräver mer än vad dom borde ens när jag är frisk och mår bra.
jag önskar jag kunde flytta så dom fick förstå hur det kommer bli sen, för inga argument finns ens från deras sida, på att jag skulle göra något som helst för att förstöra eller försämra, snarare tvärtom, ändå får jag all skit och alla utskällningar. jag längtar till den dagen då allt runtomkring mig är mitt och jag bestämmer själv vilka situationer jag försätter mig i. den dagen jag får ta mina egna intiativ.
just nu, har jag klivit in i en vändpunkt åt fel riktning. och jag känner paniken krypa omkring ,växa inom mig.
jag mår inte bra längre, jag har tappat bort mina mål, jag är svag i kroppen, i psyket, jag trivs inte med min omgivning, jag längtar inte, jag har ingenting att se framemot, jag skapar inga vidare minnen, jag kan inte sjunga längre , jag lever inte.
antingen, kallar man det här ett nytt kapitel, eller så kallar man det slutet på allt som varit bra. jag vill inte att det ska vara slutet på något som tidigare har varit , men jag vill inte heller vara påväg in i något nytt som är så värdelöst. jag skulle kunna säga att jag lämnar det åt att inte kalla det något alls så jag kan stryka ett streck över det sen, men känslan av att inte vilja avsluta, inte vilja påbörja något, speglar precis allt just nu. inte bara beslutet om vad jag bör kalla det. jag får ångest av att vara medveten, medveten om vad jag är påväg in i ,eller kanske mitt i, jag får ångest av att inte veta om det är en början eller ett slut, på att inte ha en jävla aning om hur jag ska ta mig ur det.
allting händer just nu, allt som kan gå fel. och medan jag sitter och gnäller över detta, får jag dåligt samvete. för att det finns dom som har det sämre.
jag antar att det finns ett litet, vissa kallar det stort, vissa som inte vet ett skit tycker inte att det är värt att kallas något alls, men försprång. jag har ett försprång med mig, har alltid haft, kommer alltid ha, till att få må lite extra dåligt när jag väl stöter på motgångar. hur och varför kan jag inte förklara, vill inte förklara och tycker är meningslöst att förklara. men för mig, är det stort, för mig är det värdefullt, för mig är det välförtjänt. man ska inte jämföra, jag har mina motgångar, andra sina. jag har fått dom utan att rå för det själv, och jag kan inte göra något åt dem, många har aldrig upplevt det, har aldrig behövt blivit satta i sådana situationer, åtminstonde inte än.
kanskegör det mig extra känslig. jag vet inte. kanske gör det mig djupare, och starkare ytligt. men på insidan, är jag skörare, än vad jag tror många förstår. det finns gränser. det finns gränser för hur mycket jag kan ta emot, gå igenom, känna, ställa upp på, lyssna på, stå ut med, innan jag bryter ihop, även jag.
bara igår, upplevde jag min första riktiga fysiska smärta på flera flera år. jag minns inte sist jag grinade av fysisk smärta, jag har gått igenom en del, har legat på sjukhus i omgångar, och gjort allt annat barn gör förutom att bryta något, men grinar gör jag inte allt för ofta för det.
igår trodde jag att jag skulle dö, jag reste mig och hela min bröstkorgen , nacke ,axlar och rygg låst esig. det fanns inget jag kan göra och för varje minut stegrade sig panikångesten. jag la mig ner, men kom inte upp. jag grinade konstant i en och en halvtimme. för varje andetag gör det ont att andas igenom. och i övrigt gör det ont när jag rör mig, både i bröstet nacken och ryggen. just nu, har jag vänt mig vid smärtan, och jag vet att jag inte kommer dö, så jag gör allt jagska. men orken är borta, jag har mensvärk, varenda helg är uppbokad framtill jul, jagska skjutsa till hudiksvall imorn kväll ,vara där från tre , jag har prov imorn, uppsattsinlämning i morn och som sagt ,vare helg utöver skolarbete, som innebär bland annat massa konserter och föreställningar, jag behöver repa och halsen gör ont så fort jag tar en ton. jag förstår inte hur någonting ska gå ihop överhuvudtaget fysiskt, spec när ingenting fungerar i övrigt. jag är less på människor runt omkring mig, besviken, ostöttad, lärare förstår inte varför jag knappt kan ställa upp, och min familj kräver mer än vad dom borde ens när jag är frisk och mår bra.
jag önskar jag kunde flytta så dom fick förstå hur det kommer bli sen, för inga argument finns ens från deras sida, på att jag skulle göra något som helst för att förstöra eller försämra, snarare tvärtom, ändå får jag all skit och alla utskällningar. jag längtar till den dagen då allt runtomkring mig är mitt och jag bestämmer själv vilka situationer jag försätter mig i. den dagen jag får ta mina egna intiativ.
En ovanligt ovanlig måndag
eller inte. för första gången på evigheter, känns en måndag som denna, helt värdelöst.
även om jag sovit tre timmar i natt och trots det morgonen gav mig toppenhumör tack vare johanna och sedan höll i sig till klockan två idag och stämningen i klassen har varit näst in till på topp, så slogs det av ett värre bakslag än på länge, som sagt vid två tre tiden idag. jag kände mig deprimerad. bara så där plötsligt. kände att jag behövde umgås med andreas, kände att jag behövde ringa danne, vilket hjälpte , kände att jag behövde höra min lilla systers röst, vilket gjorde saken värre.
dagar som dem här, önskar jag mer än någonsin, när jag sitter där på bussen och summerar dagen som värdelös, trots att den varit allt annat än det, att få komma hem till min lillasyster . få sitta timmar i köket och kolla på medan hon lagar världens bästa mat, babbla. det gör ont i mig att slås av tanken att vi missar två långa värdefulla år tillsammans. pågrunda av val vi gjort och inte gjort. pågrunda av att vi växer för fort. på grund av denna värdelösa stad där man tvingas till saker man inte egentligen skulle behöva. pågrund av att det är livet. jag älskar henne mest av allt på denna planet, cecilia. och hon är den enda människan som bara med sin närvaro kan få min dag att bli den bästa trots att den borde vara den sämsta.
vissa måndagar, vaknar man och bara vet, att den här veckan kommer bli så oändligt mycket längre än alla föregående.
även om jag sovit tre timmar i natt och trots det morgonen gav mig toppenhumör tack vare johanna och sedan höll i sig till klockan två idag och stämningen i klassen har varit näst in till på topp, så slogs det av ett värre bakslag än på länge, som sagt vid två tre tiden idag. jag kände mig deprimerad. bara så där plötsligt. kände att jag behövde umgås med andreas, kände att jag behövde ringa danne, vilket hjälpte , kände att jag behövde höra min lilla systers röst, vilket gjorde saken värre.
dagar som dem här, önskar jag mer än någonsin, när jag sitter där på bussen och summerar dagen som värdelös, trots att den varit allt annat än det, att få komma hem till min lillasyster . få sitta timmar i köket och kolla på medan hon lagar världens bästa mat, babbla. det gör ont i mig att slås av tanken att vi missar två långa värdefulla år tillsammans. pågrunda av val vi gjort och inte gjort. pågrunda av att vi växer för fort. på grund av denna värdelösa stad där man tvingas till saker man inte egentligen skulle behöva. pågrund av att det är livet. jag älskar henne mest av allt på denna planet, cecilia. och hon är den enda människan som bara med sin närvaro kan få min dag att bli den bästa trots att den borde vara den sämsta.
vissa måndagar, vaknar man och bara vet, att den här veckan kommer bli så oändligt mycket längre än alla föregående.
en tanke slog mig idag
ibland älskar jag mitt liv. jag älskar min familj, mina vänner, jag älskar att få sitta i bilen ensam, bara köra runt. jag älskar allt jag vet som ingen annan vet. jag älskar allt jag inte vet. jag älskar mina framtidsplaner, jag älskar alla minnen, jag älskar att varje helg fram till jul är planerad. jag älskar alla möjligheter och allt som är omöjligt. jag älskar allt som går att älska och jag älskar allt man inte borde, allt man inte kan älska. jag älskar allt jag inte kan göra något åt just nu, jag älskar att inte veta varför, att inte veta när hur eller om. jag älskar livet. som det är , för att det inte ska eller för att det just nu,faktiskt bara ska vara så här.
vin snurr
något från förr
släpp taget. om sommaren. och låt hösten komma in.
har gjort det så många gånger förut.
men den här gången är jag rädd.
låt kylan krypa sig in och ta emot den som om den vore helt okej.
låt den kalla deprimerande årstid få vara mysig.
kryp upp i en famn du trivs i och sluta sakna det du inte kan få.
uppskatta det du har och sluta sukta efter mer.
kanske har tiden sin rätt, den här gången.
så låt tålamodet få stanna hos mig.
kanske kan det få göra det samma för dig.
kanske allting ordnar sig. med tiden.
för, är det så jävla fantastiskt att vi själva inte ens vågar tro det,
så kanske en dag vi får det bevisat och då,
är det värd all väntan.att få längta.
men låt väntan få vara undangömd så jag slipper den konstanta smärtan
och ge mig möjligheten att leva i nuet för att orka komma någon vart
när den kalla vintern drar sig förbi och den första varma solen når min hud
och tar sig in för att värma mitt frusna hjärta, då är den här för att stanna
känslan av att kunna andas igen.efter snön som kväver marken och känslan av frihet.
när jag är där, är allting annorlunda och världen öppnar sina varma famnar för mig igen
men dig är det långt nu. fruktansvärt skrämmande långt. just nu.
stå ut för en känsla, om inte flera än man någonsin kan ta vid, som är värd att vänta på
men tiden går. och, hitills har det gått bra
släpp taget. om sommaren. och låt hösten komma in.
har gjort det så många gånger förut.
men den här gången är jag rädd.
låt kylan krypa sig in och ta emot den som om den vore helt okej.
låt den kalla deprimerande årstid få vara mysig.
kryp upp i en famn du trivs i och sluta sakna det du inte kan få.
uppskatta det du har och sluta sukta efter mer.
kanske har tiden sin rätt, den här gången.
så låt tålamodet få stanna hos mig.
kanske kan det få göra det samma för dig.
kanske allting ordnar sig. med tiden.
för, är det så jävla fantastiskt att vi själva inte ens vågar tro det,
så kanske en dag vi får det bevisat och då,
är det värd all väntan.att få längta.
men låt väntan få vara undangömd så jag slipper den konstanta smärtan
och ge mig möjligheten att leva i nuet för att orka komma någon vart
när den kalla vintern drar sig förbi och den första varma solen når min hud
och tar sig in för att värma mitt frusna hjärta, då är den här för att stanna
känslan av att kunna andas igen.efter snön som kväver marken och känslan av frihet.
när jag är där, är allting annorlunda och världen öppnar sina varma famnar för mig igen
men dig är det långt nu. fruktansvärt skrämmande långt. just nu.
stå ut för en känsla, om inte flera än man någonsin kan ta vid, som är värd att vänta på
men tiden går. och, hitills har det gått bra
up and down, like a rollercoaster ride
nu är det helg, veckan har gått fort. fast ändå inte. vi har myst, jag har haft bilen sen i onsdags. men självklart blev det snöoväder och skithalt. men det har gått bra. ronja sov hos mig i onsdags. vi lagade got mat, åt tills vi mådde illa. la oss i soffan och kollade på tvprogram, gjorde dip. åt chips och kollade på en film. tände ljus och övade in låtar. på morgonen klev vi upp i tid medan det fortfarande var mörkt och mysigt ute. vi åt till och med frukost och tände ljus. vad har vi mer gjort den här veckan ?varit på donken tre dagar irad, handlat termosar på dollar.handlat moccochocco kaffe till skolan och våra bebisar, termosarna alltså. haft två inställda lektioner. och idag gick jag upp tidigt , åt frukost och åkte till skolan tidigare och mötte ronja, så vi kunde mysa lite innan kvart i åtta lektion. sedan fick vi gå efter tjugo, och pluggade lite innan provet.lyckos oss faktiskt. hade prov.var några från klassen inklusive jag på räddningstjänsten, hade undervisning i en timme, praktik i en halvtimme och släckte eldar och jag och nada släckte stackars margareta som brann. sammanfattar, helt okej vecka om inte liite mer än okej vecka. tack vare, mina bästa vänner. tack vare dom orkar jag skolan just nu. annars, jag väntar på mysigare väder, de höll två dagar, nu vill jag ha jul .och sen sommar, direkt. peace oout bowwow jooHow. jag ska gitta härifrån yoo. och invänta rorre_shakira92 som ska handla och sedan komma hit och mysa med mig. we are alone toniight. pappsen kmr ej hem ens. och mammsen är sthlm. porrigt va ?eysi
