För vi har tagit studenten, fina ni
känner mig fortfarande omtumlad efter en underbar studentvecka och jobbiga avsked. jag som så sällan gråter var ett vrak efter student-tåget och glädjeskriken. avskedet i klassrummet efter var faktiskt något av det värsta ja varit med om, vilket ja aldrig skulle ha kunnat föreställa mig, det var sjukt vad ont det gjorde i mig.
Nu var det över och alla minnen flög förbi, och den där känslan, av hur så jävla mycket man har trivts nere på estet. mitt andra hem.
jag grät för allt vi har hunnit dela tillsammans under dom här tre åren, jag grät för hur nära vi har lyckats komma varandra så mycket tack vare vårat gemensamma intresse för musik,alla våra kvällar och helger vi spenderat tillsammans och repat och skrikit,bråkat, tillåtit varandra att vara barnsliga och galna, och skrattat.
jag grät för att självklarheten var borta över att få vakna varje morgon och gå till skolan och veta att dom alltid fanns där runt omkring mig.jag grät över tre års gemenskap och samhörighet. jag grät över de stunder man aldrig riktigt uppskattade och jag grät över de stunder jag uppskattat. jag grät över dom jag aldrig mer kommer träffa. jag grät över dom jag slösat bort tid på att bråka med, jag grät över dom jag jag aldrig kommer höra ifrån igen, för att vår relation inte når längre än till skoltid. jag grät över dom som inte kunde gråta, jag grät över dom som inte bryr sig. jag grät över att jag bryr mig mer. jag grät tillsammans med dom som grät, och jag grät för att jag var tacksam över den bästa tiden i mitt liv. det var över och jag fick panik. på en sekund insåg jag att jag skulle spendera min sista halvtimme i skolan, som en del av den finaste klass, en del av de finaste lärarna, för all framtid. och det gjorde ont.
tack till min fina klass, för alla minnesvärda stunder,fester och lekar,londonresan, helger och kvällar, teater och produktioner, skoldagar,mattelektioner och ensemble, lucia och studentveckan, för musikinspirationen ni gett mig under de här åren, för allt. jag kommer ta med mig det och er, ni kommer alltid ha en liten plats sparad hos mig i mitt hjärta.
Nu var det över och alla minnen flög förbi, och den där känslan, av hur så jävla mycket man har trivts nere på estet. mitt andra hem.
jag grät för allt vi har hunnit dela tillsammans under dom här tre åren, jag grät för hur nära vi har lyckats komma varandra så mycket tack vare vårat gemensamma intresse för musik,alla våra kvällar och helger vi spenderat tillsammans och repat och skrikit,bråkat, tillåtit varandra att vara barnsliga och galna, och skrattat.
jag grät för att självklarheten var borta över att få vakna varje morgon och gå till skolan och veta att dom alltid fanns där runt omkring mig.jag grät över tre års gemenskap och samhörighet. jag grät över de stunder man aldrig riktigt uppskattade och jag grät över de stunder jag uppskattat. jag grät över dom jag aldrig mer kommer träffa. jag grät över dom jag slösat bort tid på att bråka med, jag grät över dom jag jag aldrig kommer höra ifrån igen, för att vår relation inte når längre än till skoltid. jag grät över dom som inte kunde gråta, jag grät över dom som inte bryr sig. jag grät över att jag bryr mig mer. jag grät tillsammans med dom som grät, och jag grät för att jag var tacksam över den bästa tiden i mitt liv. det var över och jag fick panik. på en sekund insåg jag att jag skulle spendera min sista halvtimme i skolan, som en del av den finaste klass, en del av de finaste lärarna, för all framtid. och det gjorde ont.
tack till min fina klass, för alla minnesvärda stunder,fester och lekar,londonresan, helger och kvällar, teater och produktioner, skoldagar,mattelektioner och ensemble, lucia och studentveckan, för musikinspirationen ni gett mig under de här åren, för allt. jag kommer ta med mig det och er, ni kommer alltid ha en liten plats sparad hos mig i mitt hjärta.
