fyllda gator, tomma ansikten
jag behöver inte ens försöka bryta isen
alla här befinner sig ovanför
på ytan av allt som inte berör
det är här jag känner mig ensam

Jag ser era vägar, inte min
kanske är det era gamla fotsteg jag kliver i
Det finns så mycket jag borde göra
Istället tror jag ja lär mig att förstöra
alla mina svar på vad lycka var
nu finns gott om plats till frågor kvar

Jag vill lägga mig ner och göra ingenting
tills jag vet att jag vill göra någonting
Jag vill andas och skrika musiken ur mig
inte låtsas så som någon annan inte bryr sig
om att ovanför tillslut förstör dig

precis två veckor sen jag skrev ser jag.

vad har förändrats sen sist? jag vet inte, ångesten kanske. den kryper och växer, tickar och värker.

men vem fan har sagt att det är lätt. det tar nog många år innan jag landar. och att jag sen senaste, har konkret börjat längtat istället för bara längtat, till våren, känns skrämmande.

det jag hoppas och önskar, är en trygghet. inte bara att landa i utan också att trivas med.

just nu är jag inte glad, som för några veckor sedan. just nu, känns allt så jävla tungt, och grått och svart, och skrämmande. och i år, ser jag inte ens hösten.

 

 

men det är en dag närmare någonting jag ser fram emot
det är en dag närmare någonting bättre
det är en dag närmare någonting klarare och tydligare
det är en dag närmare en annan vecka
en dag närmare två veckor 
en dag närmare några erfaranheter rikare

 

men jag är trött, och längtar efter balans. jag har ont, fast bara lite. och jag saknar mitt piano, fast bara jävligt mycket.

jag saknar min säng, näst mest. och jag saknar mina päron, oerhört. jag saknar mitt rum, min hall och mina saker. inte egentligen så mycket, men mer bara för att jag vet att de är en månad här tills ja får komma hem till allt en fjuttig liten helg. ja längtar efter att få köra bil. och jag längtar efter att sova bredvid dig, baraför att jag inte kan.

egentligen, längtar jag mest efter struktur, vana, och mitt eget. här, där ja befinner mig. först då kan jag börja andas igen, först då kan jag börja tänka igen, och först då kan jag börja njuta, och få klart för mig att jag vill stanna.

och ja är rädd för att hösten försvinner ifrån mig mitt upp i allt. min hjärna är kaos. 
jag saknar mig själv. men jag biter i hop, desto längre jag driver mig själv,står ut, och kämpar med att utvecklas, och låter detta gå före allt, desto mer har jag att vara tacksam och stolt över sen. desto lyckligare är jag, sen. ja längtar dit.