i väntan på att tårarna tar slut
jag vill slippa se vintern, julen ,jag vill slippa se snön som kväver och stänger oss inne, tvingar mig att vara ensam, jag vill slippa se den gråa luften, jagvill slippa se mina egna tårar, jag vill slippa se ytliga människor som är glada bara för att dom inte vet vad smärta är, slippa se människor som inte ser mig, hela mig.
Your winter
idag kom jag att tänka på vad jag sa om någon annan för flera månader sen nu, någon som inte längre är här.
du är fast i något lätt, medan jag är fri i något svårt. jag är inte längre det, och frågan är om tanken skulle vara att jag skulle slås av förståelse för hur du har det, men faktum är att jag tänker envist hålla kvar vid min sanning, du fick en chans att kämpa för något, att välja en annan väg, jag har inte det.
Hösten är verkligen förbi
det har hänt så sjukt mycket kul den här hösten, framför allt har jag spenderat jättemkt tid hemma hos nada med hennes familj. vi har spelat sällskapspel, jag och nada har varit i norrfly mitt i natten, tagit promenader, kollat på massor av film, pluggat sjukt mycket,nada har bakat åt mig, jag har lekt och myst en massa med nadas små busfrön till syskonbarn, umgåtts med chrille, therese och haft timlånga diskussioner med nada,dansat en massa och framförallt skrattat en massa.
jag och ronja har även umgåtts, skrivit låtar, grinat tsm, och skrattat. vilket är givande, man behöver få vara ledsen, och man behöver få vara det med någon som kan vara lika ledsen för ens skull som man själv är, för att kunna må bättre sen. vi har varit på viscafen, musikcafen, pluggat, sjungit, haft filmkvällar, hundratals donkenbesök, och tsm med nada varit på tranan flera gånger, på statt, olles och dansat ,druckit och haft så himla kul. vi har åkt en massa bil, fikat med mamma flera måndagar på håltimmarna, och stannat kvar efter skoldagarna, och en massa massa mer.
jag har även umgåtts med min syster markus och andreas, vi har spelat en massa buzz, gh, kollat på filmer, donkenbesök osv. cillan har lagat jättegod mat, bakat och varit allmänt roande. vi har haft väldigt mysigt dem stunder vi fått, spec på höstlovet.
förövrigt, så har vi umgåtts mycket med resten av klassen. jag har varit på musikcafén med grabbarna i klassen, vi har varit på klassresa till london ,vilken var en av mina bästa upplevelser ngnsin, (+ att jag och ronja satte pricken över i:et genom att gå på we will rock you, sjukt tacksam över att ja hade ronja vid min sida) , vi har även varit hemma hos mig med några andra tjejer från klassen (ellinor, evelina, linnea, sofia, +nada jag och ronja) sedan åkte vi till tranan, och så mycket mer.
med detta, sammanfattar jag hösten, som den bästa. och välkommnar vintern, som började bra med en mysig resa till uppsala med killarnai klassen och ronja och nada.
Din värld blir aldrig min
Jag vet att det är fel, men för stunden känns det rätt
Du ger mer än jag kan ta emot, för dig är allt så lätt
I din värld är jag allt, i min tar du dig inte ens in så
jag släpper in dig ovanför, där vi kan mötas vi två
ditt hjärta ger styrka, din trygghet ger mig värme
får mig att be dig stanna, den får mig att krypa närmre
det är svårt att veta skillnaden, när både rätt och fel gör lika ont
känslorna är fakta, men bara för en stund
innerst inne är det fel, och orden dem är lögn
medvetenhet har aldrig varit till min hjälp
att tänka för mycket, är att inte tänka alls
nu är jag fast i något som är för fint för mig
jag vågar inte gå, du säger att jag hjälper dig
att tänka är att inte tänka alls, ja visste redan då
men du nöjer dig med fakta, mig kan du inte nå
det är så svårt att veta skillnaden, den där känslan
rätt och fel gör lika ont, och jag står där ensam
Jag behöver det du inte har, för dig är det så obekant
Du tror att livet det är här och nu, men det är inte sant
Det finns så mycket mer, och jag önskar du fick se
Att livet det är större, än din egna lilla planet
Jag hoppas du en dag hittar, något mindre än jag
Det är finare och tryggare, än allt vad jag kan va
Jag tycker om dig mer än du någonsin kan se
Men jag måste gå, och jag kan inte hjälpa det
Du ställer inga frågor, men jag kräver alla svar
Jag gjorde dig till de finaste jag visste du en gång var
Fortsätt vara det, medan jag söker det du vann
för du har valt vad du ska se, och jag kan aldrig uppfylla de
för dig är jag allt, för mig är du en del
av något jag önskar var så mycket mer
för du är vackrast för mig, men kunde du välja att se
skulle du förstå, att för dig, är jag inte de
Hör min inre röst
antingen är jag på väg upp, elr så känner jag ingenting och därav anledningen till att jag inte kan avgöra .
jag tänker inte fundera så mycket över det. men smärtan i bröstryggen har släppt en aning, även om jag fortfarande känner mig låst. jag vet inte om det är det psykiska som har hoppat ner i bröstet på mig, kanske. skulle inte vara ett dugg konstigt . den lilla damen må ha gjort underverk för stunden men som hon själv sa, din kropp kmr få en chock och kanske kommer den låsa sig så fort du reser dig.
jag känner mig till och från friskare iaf, det är ett gott tecken. och jag försöker tänka framåt.
även omdet är att inte se klart. jag försöker, och väntar på att dimman skingrar sig.
ibland känner jag mig instäng, i ett tomt rum omringad av glasfönster. så retsamt tunna så att jag skulle kunna slå sönder dem , men kroppen sitter tung som bly, fast på mig och jag orkar inte lyfta armarna för att ens försöka.
utanför ser jag mina vänner, min familj, okända människor och alla jag tycker om, skratta och prata, dom orkar saker. jag ser dem, jag hör dem, men dem skulle inte ens höra mig om jag försökte.
ibland kan det gå dagar, jag sitter fast. ibland veckor. ibland kommer det en ny vecka, där jag ser en dörr, kroppen flyger i stället för låser sig och jag orkar till och med gå ut och hälsa på, kortare stunder.
sedan kommer det längre perioder, tack och lov, då jag stänger dörren bakom mig och går därifrån, långt bort, tills jag inte ser rummet längre, jag ser inga glasfönster, ingen dörr, ingenting. jag ser bara det som finns utanför.
vissa stunder glömmer jag bort rummet, för varje dag jag går,blir det allt suddigare.
det är när jag går för långt, som jag hamnar där igen.
kanske låter jag som ett psykfall men vänd det till nägot vackert, det gör ag, och jag tycker det låter ganska fint.
känslorna är fakta, orden dem är lögn
ni får mig medveten om att det här inte varar för alltid, att allting kommer att bli bättre. hos mig, är ni störst.
jag är rädd för vad jag känner. rädd för både den fysiska och psykiska smärtan. den jag känner, den jag kanske kommer att känna, den som är inbillning och den som är fakta. jag är rädd för sanningen, för beslutet.
jag är rädd för ångesten som medför och jag är rädd för sårbarheten och ensamheten.
men det är nu eller aldrig.
sen i sommras, har jag befunnit mig i ett lyckokaos. nu har vinden vänt och jag går i motvind. när jag inte går, kravlar jag och skriker, gråter eller bara ligger där. tom.
det är dags att ta itu med problemen nu, medan allt är som värst, medan jag bara har en väg att gå och det är framåt , uppåt. förlåt för att jag är som jag är, fick jag välja, skulle jag vara någon annan.
slutet innan början på något nytt
just nu, har jag klivit in i en vändpunkt åt fel riktning. och jag känner paniken krypa omkring ,växa inom mig.
jag mår inte bra längre, jag har tappat bort mina mål, jag är svag i kroppen, i psyket, jag trivs inte med min omgivning, jag längtar inte, jag har ingenting att se framemot, jag skapar inga vidare minnen, jag kan inte sjunga längre , jag lever inte.
antingen, kallar man det här ett nytt kapitel, eller så kallar man det slutet på allt som varit bra. jag vill inte att det ska vara slutet på något som tidigare har varit , men jag vill inte heller vara påväg in i något nytt som är så värdelöst. jag skulle kunna säga att jag lämnar det åt att inte kalla det något alls så jag kan stryka ett streck över det sen, men känslan av att inte vilja avsluta, inte vilja påbörja något, speglar precis allt just nu. inte bara beslutet om vad jag bör kalla det. jag får ångest av att vara medveten, medveten om vad jag är påväg in i ,eller kanske mitt i, jag får ångest av att inte veta om det är en början eller ett slut, på att inte ha en jävla aning om hur jag ska ta mig ur det.
allting händer just nu, allt som kan gå fel. och medan jag sitter och gnäller över detta, får jag dåligt samvete. för att det finns dom som har det sämre.
jag antar att det finns ett litet, vissa kallar det stort, vissa som inte vet ett skit tycker inte att det är värt att kallas något alls, men försprång. jag har ett försprång med mig, har alltid haft, kommer alltid ha, till att få må lite extra dåligt när jag väl stöter på motgångar. hur och varför kan jag inte förklara, vill inte förklara och tycker är meningslöst att förklara. men för mig, är det stort, för mig är det värdefullt, för mig är det välförtjänt. man ska inte jämföra, jag har mina motgångar, andra sina. jag har fått dom utan att rå för det själv, och jag kan inte göra något åt dem, många har aldrig upplevt det, har aldrig behövt blivit satta i sådana situationer, åtminstonde inte än.
kanskegör det mig extra känslig. jag vet inte. kanske gör det mig djupare, och starkare ytligt. men på insidan, är jag skörare, än vad jag tror många förstår. det finns gränser. det finns gränser för hur mycket jag kan ta emot, gå igenom, känna, ställa upp på, lyssna på, stå ut med, innan jag bryter ihop, även jag.
bara igår, upplevde jag min första riktiga fysiska smärta på flera flera år. jag minns inte sist jag grinade av fysisk smärta, jag har gått igenom en del, har legat på sjukhus i omgångar, och gjort allt annat barn gör förutom att bryta något, men grinar gör jag inte allt för ofta för det.
igår trodde jag att jag skulle dö, jag reste mig och hela min bröstkorgen , nacke ,axlar och rygg låst esig. det fanns inget jag kan göra och för varje minut stegrade sig panikångesten. jag la mig ner, men kom inte upp. jag grinade konstant i en och en halvtimme. för varje andetag gör det ont att andas igenom. och i övrigt gör det ont när jag rör mig, både i bröstet nacken och ryggen. just nu, har jag vänt mig vid smärtan, och jag vet att jag inte kommer dö, så jag gör allt jagska. men orken är borta, jag har mensvärk, varenda helg är uppbokad framtill jul, jagska skjutsa till hudiksvall imorn kväll ,vara där från tre , jag har prov imorn, uppsattsinlämning i morn och som sagt ,vare helg utöver skolarbete, som innebär bland annat massa konserter och föreställningar, jag behöver repa och halsen gör ont så fort jag tar en ton. jag förstår inte hur någonting ska gå ihop överhuvudtaget fysiskt, spec när ingenting fungerar i övrigt. jag är less på människor runt omkring mig, besviken, ostöttad, lärare förstår inte varför jag knappt kan ställa upp, och min familj kräver mer än vad dom borde ens när jag är frisk och mår bra.
jag önskar jag kunde flytta så dom fick förstå hur det kommer bli sen, för inga argument finns ens från deras sida, på att jag skulle göra något som helst för att förstöra eller försämra, snarare tvärtom, ändå får jag all skit och alla utskällningar. jag längtar till den dagen då allt runtomkring mig är mitt och jag bestämmer själv vilka situationer jag försätter mig i. den dagen jag får ta mina egna intiativ.
En ovanligt ovanlig måndag
även om jag sovit tre timmar i natt och trots det morgonen gav mig toppenhumör tack vare johanna och sedan höll i sig till klockan två idag och stämningen i klassen har varit näst in till på topp, så slogs det av ett värre bakslag än på länge, som sagt vid två tre tiden idag. jag kände mig deprimerad. bara så där plötsligt. kände att jag behövde umgås med andreas, kände att jag behövde ringa danne, vilket hjälpte , kände att jag behövde höra min lilla systers röst, vilket gjorde saken värre.
dagar som dem här, önskar jag mer än någonsin, när jag sitter där på bussen och summerar dagen som värdelös, trots att den varit allt annat än det, att få komma hem till min lillasyster . få sitta timmar i köket och kolla på medan hon lagar världens bästa mat, babbla. det gör ont i mig att slås av tanken att vi missar två långa värdefulla år tillsammans. pågrunda av val vi gjort och inte gjort. pågrunda av att vi växer för fort. på grund av denna värdelösa stad där man tvingas till saker man inte egentligen skulle behöva. pågrund av att det är livet. jag älskar henne mest av allt på denna planet, cecilia. och hon är den enda människan som bara med sin närvaro kan få min dag att bli den bästa trots att den borde vara den sämsta.
vissa måndagar, vaknar man och bara vet, att den här veckan kommer bli så oändligt mycket längre än alla föregående.
en tanke slog mig idag
vin snurr
släpp taget. om sommaren. och låt hösten komma in.
har gjort det så många gånger förut.
men den här gången är jag rädd.
låt kylan krypa sig in och ta emot den som om den vore helt okej.
låt den kalla deprimerande årstid få vara mysig.
kryp upp i en famn du trivs i och sluta sakna det du inte kan få.
uppskatta det du har och sluta sukta efter mer.
kanske har tiden sin rätt, den här gången.
så låt tålamodet få stanna hos mig.
kanske kan det få göra det samma för dig.
kanske allting ordnar sig. med tiden.
för, är det så jävla fantastiskt att vi själva inte ens vågar tro det,
så kanske en dag vi får det bevisat och då,
är det värd all väntan.att få längta.
men låt väntan få vara undangömd så jag slipper den konstanta smärtan
och ge mig möjligheten att leva i nuet för att orka komma någon vart
när den kalla vintern drar sig förbi och den första varma solen når min hud
och tar sig in för att värma mitt frusna hjärta, då är den här för att stanna
känslan av att kunna andas igen.efter snön som kväver marken och känslan av frihet.
när jag är där, är allting annorlunda och världen öppnar sina varma famnar för mig igen
men dig är det långt nu. fruktansvärt skrämmande långt. just nu.
stå ut för en känsla, om inte flera än man någonsin kan ta vid, som är värd att vänta på
men tiden går. och, hitills har det gått bra
up and down, like a rollercoaster ride
too much love will kill you
How would it be if you were standing in my shoes
Can't you see that it's impossible to choose
No there's no making sense of it
Every way I go I'm bound to lose
Too much love will kill you
Just as sure as none at all
It'll drain the power that's in you
Make you blead and scream and crawl
And the pain will make you crazy
You're the victim of your crime
Too much love will kill you
Every time
Too much love will kill you
It'll make your life a lie
Yes, too much love will kill you
And you won't understand why
You'd give your life, you'd sell your soul
But here it comes again
Too much love will kill you
In the end...
Jag längtar till våren, och allt den har att erbjuda. jag längtar till samma tidpunkt som bilden visar, tidigt sommar, slutspurten i skolan, sammanhållningen i klassen. den varma solen som vaknat till liv igen, jag längtar till studenten, till förväntningarna, jag längtar till festerna, till stränderna, jag längtar till friheten, jag längtar till rädslan i känslan av att allt är möjligt, ingenting omöjligt. jag längtar till längtan
lost in so many different ways
var ut även i fredags. fia, ronja och pontus kom hem till mig innan, vi drack och myste. sedan åkte vi på olles, och sofias pappa bjöd oss på öl och även en skitgod drink fick jag. oerhört generöst måste jag säga . sedan sa vi först hejdå till ronja, sedan till fia och jag och pontus gick på muskan och dansade. på lördagen kom nada pontus och therese hit innan och vi gjorde oss iordning och åt, drack , spelade gh. cillan och markus var även dom med. sedan tvinga mamma nada att köra våran bil, vi släppte av cissi och markus och sedan åkte vi till statt.
jag har haft skitkul båda kvällarna, visst får man se och höra saker man inte alltid gillar ,men lika mycket man vill ska hända händer, så det väger upp och det vart ett verkligen jättebra avslut på det här lovet, som förövrigt harvarit gryymt bra det med.
på söndagen blev det film och häng, en sväng in på donken och statoil. lite städning.
och idag har det varit skola. och ja måste säga att det skrämmer mig hur off jag är. önskar att det fanns något som drev mig framåt men just nu ser det ut att bli bakslag på fantastiska veckor som började med london och slutade med lov. nu blire nattinatti, har inget bättre för mig, för en gångs skull , antar jag.
Lov
linnea var även hemma vilket var nå nytt. mysigt .
på lördagen åkte jag och cillan in till stan och fikade med peter och amanda i några timmar, även det var efterlängtat. vart mycket skratt och onödigt babbel. som det ska va. på kvällen åt vi mat med familjen och sedan hade vi en händelserik natt, på bra och dåliga sätt när vi hämtade upp andreas och markus.
söndagen spenderades med spel och skräckfilm. vi var även hem till andreas hus en sväng och på donken.
på måndagen åkte jag till nadas familj, vilket även det var efterlängat. shit vad jag saknat dom! busungarna hade gjort teckningar åt mig och var lika lekfull och kramgoa som alltid. vi spelade familjespel med chrille och deras mamma och sedan hade mary bakat kladdkaka och vi kollade på amacing race och chrille somnade i mitt knä.
på tisdag morgon vaknade jag kl åtta av ungar som slet och drog i mitt täcke, skrek så det skärde i öronen och la kartonger i ansiktet på mig, mycket uppiggande.. vi åt sen frukost med hennes familj och sedan åkte vi hem till mig och brände skivor och skrattade tills vi grät tillsammans medcillan. på kvällen lagade cillan mat och danne kom och åt med mig cissi och markus . sedan fikade vi med mamma och kollade på tv.
sedan gick jag och la mig i för en gångs skull skaplig tid , somnade vid halv ett tror jag.
på onsdagen vaknade jag av ronja i andra sidan luren. på eftermiddagen åkte vi in till stanoch handlade och hämtade upp henne sedan tände vi ljus och gjorde mysigt, cillan gjorde i ordning mig och sedan kom linnea sofia nada ellinor och evelina hem till mig. vi drack och pratade och sedan åkte vi på donken och se nvidare mot tranan. ja hade en jätterolig kväll, med (alldeles för många) shots och goda drinkar, och dans. nada körde min bil och det gick bra, sedan stannade hon på statoil och handlade åt mig. när jag kom hem hade markus och andreas varit på bio och dom låg i min säng och kollade på film med cissi.
idag är jag bakis, har umgåtts med cissi och markus, dom har skrattat åt hur dåligt jag mår, jag har snäst och degat framför tvn. och städat bilen, nu tror jag cillan ska baka kladdkaka, kan hoppasp å det iaf.
London calling
Vi åkte på måndagen, var där på eftermiddagen .
kom till värsta ruckelstället men trivdes ganska snabbt. hela klassen var med, och det var jävligt mysigt. vi bodde precis vid tunnelbanan och det var enkelt och gick snabbt att ta sig in tilll stan. vi checkade in och jag tog med mig ronja och nada till oxford street och min favoritaffär. jag tror dom också älskade den för vi kom hem med kassar alla tre.
på tisdagen var vi på musical experience. varskit häftigt.
sedan var det fritt att göra vad vi ville och det blev mer shopping.
tisdag kväll och natt hade hela klassen jättemysigt och det blev sent.
på onsdagen var på en bildskola och fick rundtur och fika, skitmysigt. sedan var vi runt och kollade på london, the eye ,big ben och vi var på museum.
sedan åkte jag och ronja hem och gjorde oss i ordning, handlade lite och sedan tog vi tunnebanan in och åt, sedan gick vi på we will rock you kl halv åtta. vilket var tredje gången för mig, första för ronja. denna gång var det ännu bättre, man sitter som hypnotiserad och ryser igenom tre timmar av fantastiska sångares röster och roliga repliker. låtarna är dem bästa och även artisterna, jag förundras över styrkan i deras röster och förmågan att förmedla. är helt jävla otroligt bra bara.
sedan åkte vi hem till resten av klassen och fortsatte umgänget in på natttimmarna.
på torsdagen fick vi ledigt enda till sex och då hade vi avslutningsmidda på puben nedanför vårt hotell tsm med lärarna och vi firade även sofia som fyllde arton. sedan blev ävendetta en lång och rolig kväll.
på fredan klev vi upp, tre tunnelbanebyten, fullproppade väskor och jag sov bland klassen på flygplatsen. sedan flyger vi till arlanda, får vänta en timme, äter donken och får reda på att tåget är minst en timme försenat. då sov jag vidare och sedan åkte vi tåg, och pappa mötte mig på resecentrum. jag har haft den bästa veckan på jävligt länge, vi har skrattat så sjukt mycket, och sovit så sjukt lite och upplevet så jävla mycket. tack till världens bästa klass. 
