eller inte. för första gången på evigheter, känns en måndag som denna, helt värdelöst.
även om jag sovit tre timmar i natt och trots det morgonen gav mig toppenhumör tack vare johanna och sedan höll i sig till klockan två idag och stämningen i klassen har varit näst in till på topp, så slogs det av ett värre bakslag än på länge, som sagt vid två tre tiden idag. jag kände mig deprimerad. bara så där plötsligt. kände att jag behövde umgås med andreas, kände att jag behövde ringa danne, vilket hjälpte , kände att jag behövde höra min lilla systers röst, vilket gjorde saken värre.

dagar som dem här, önskar jag mer än någonsin, när jag sitter där på bussen och summerar dagen som värdelös, trots att den varit allt annat än det, att få komma hem till min lillasyster . få sitta timmar i köket och kolla på medan hon lagar världens bästa mat, babbla. det gör ont i mig att slås av tanken att vi missar två långa värdefulla år tillsammans. pågrunda av val vi gjort och inte gjort. pågrunda av att vi växer för fort. på grund av denna värdelösa stad där man tvingas till saker man inte egentligen skulle behöva. pågrund av att det är livet. jag älskar henne mest av allt på denna planet, cecilia. och hon är den enda människan som bara med sin närvaro kan få min dag att bli den bästa trots att den borde vara den sämsta.

vissa måndagar, vaknar man och bara vet, att den här veckan kommer bli så oändligt mycket längre än alla föregående.