kanske är det för att mina finaste vänner, min fina klass, min fina syster och alla fina upplevelser har gjort detta till vad det borde vara. en underbar höst. kanske är det inställningen om att den borde ha vart förjävlig som alla tidigare höstar som har gjort att höstdepressionen kommer nu ist. för som jag tidigare skrev, det är upp och ner men ljuspunkterna blir fler. just nu känner jag inte alls så. och jag sa att ett bakslag till så gräver jag ner mig.
jag vet inte hur mycket sanning det är i någonting jag skriver. eller känner. jag vet inte ens vad sanning är.
jag har legat i fyra timmar nu med rullgardinerna nerdragna. jag hade somnat förlänge senom inte för att jag är hungrig och börjar hallucinera om cheeseburgare .. trots att jag redan ätit en idag.
nej, men till allvaret.

när den fina hösten var över fick jag min riktiga. mitt i vintern, jag borde känna julen. lucian. jag vet inte riktigt vart jag är. jag har tappat bort mig själv en stund. och jag har tappat tid med min fina vän. jag har tappat tid med min syster. och jag har tappat tid md någon jag inte ens trodde fanns. idag, börjar dagen då jag tappar tid med någon som har haft stor del i mitt liv sen i våras. det kommer ärligt talat kännas förjävligt. jag är apatisk idag. och jag har ont. jag visste att det skulle bli så här, men jag kan inte riktigt ta in det. det gör för ont. jag saknade då, nu saknar jag så obeskrivligt mycket mer. jag kan inte riktigt föreställa mig hur tomt det kommer kännas, hur långa nätterna kommer bli, vad ska jag skratta åt som är så korkat som det du har i din lilla fantasihjärna. . vem ska jag reta mig på som får livet att verka så jävla lätt när det känns som allt annat än det.vad ska jag le åt för att någon kan vara så fin, så perfekt

ändå är det mitt eget fel och ingen annans. så en vacker dag, när jag har grävt ner mig ännu , trodde visst inte det gick men nog gör det de, när jag gråtit ut, när jag saknat så att jag tror att jag ska dö, när jag har skrikit, när jag har tyckt synd om mig själv tillräckligt, när jag har insett att det här är vad jag förtjänar för att det är mina egna val och ingen annans,och när jag har har blivit vän med ensamheten, då. då ska jag rycka upp mig och börja skratta igen, dansa, jag ska skriva musik och ta tag i allt som är viktigt och praktiskt. jag ska börja orka. och jag ska börja tänka positivt, jag ska se allt som är vackert igen, utan att behöva vara en människa att överleva natten tillsammans med, jag ska gråta av lycka och inte smärta. jag ska börja leva igen. men inte än 

rullat ner gardinerna. känt mig apatisk. ångesten kryper i hela kroppen på mig.
fyra timmar . sedan läser jag något så patetiskt obetydligt. det var längesedan jag kände mig så här ensam.
inte mamma, inte ens min finaste vän. min syster vet jag ínget om idag, som många andra dagar nu för tiden. ingenting hjälper. orden når mig inte, inte ens halvvägs. dom är så obetydliga. för första gången på länge, känner jag er inte alls. jag känner inte ens mig själv. och det är en obeskrivlig smärta. och jag trodde att kanske började allt bli lättare, kanske var det inte så jävla illa ändå. men det är precis tvärtom. vart tar man vägen när det är så här. tårarna stannar under mina ögonlock. det lilla jag har fått ut hitills räknas inte för något . jag önskar jag kunde gråta. det skulle vara så skönt. istället panikångestattackandas jag. ingenting berör mig. medan allt gör det. ingeting når mig, medan det är precis det de gör,men på fel sätt. jag kan inte ens relatera till musik. min sista men första utväg. ologiskt. hela mitt kaos till liv är ologiskt. mina känslor är ologiska. allt som händer är det och samtidigt är det bara så jävla rätt. karma. ligg här och tyck synd om dig själv,ingen bryr sig, du förtjänar inte bättre. det är vad någon borde skrika mig i ansiktet. kanske är det då jag skulle gråta. för att det är så jävla sant. kanske är det för alla lögner jag inte lyckas. alla lögner folk kastar ur sig som om det vore det enda naturliga. lögnerna, som gör allt så jävla orealistiskt och fel. meningslöst.

blockering i hjärnan. i kroppen. i hjärtat.
jag känner allt. jag känner ingenting. jag behöver en plats. en obekant plats. för mig själv.
jag behöver låta mig själv känna.

är det inte underligt? hur åren går, hur allt verkar vara som det är, man växer sig in sig i ett mönster man börjar trivas med ganska bra. kanske har man valt det , kanske inte. kanske nöjer man sig. kanske älskar man det. kankse vantrivs man, kanske hatar man det. men hur det än är, så kommer det en minut, och inom loppet av några fler, tar någon en kniv och skär sönder det. allt man byggt upp, allt som verkar vara som det är. och det händer här , hos mig. och det händer hos den jag älskar allra mest i världen. och det händer hos så många fler, precis samtidigt. kanske ändras det till det bättre, kanske till det sämre. men det är fascinerande vad en minut kan göra. påverka. människor. minnen. framtid, dåtid. känslor. relationer. kärlek. vänskap

det kommer en dag då jag bryter ihop. igen. och jag vet inte om jag vågar möta den . inte igen
och det allra mest skrämmande är, att jag inte har något val. jag vet inte ens om jag vill ha ett val

ja lördagen pyntades med förslag om utgång. såg jag brummade iväg till sofia. där varvi några tjejer, spelade spel och hade mysigt, och även pontus och victor kom och lekte. sedan tog vi min bil till krogen och dansade, skrattade och hade oss. var enskitrolig kväll med några undandag, jag var nykter, men som sagt hade jättekul.
var hur mkt folk som helst ute, hemma i sängen med myssällskap var jag vid tre. på söndagen vaknade jag med bultande värk i hela kroppen samt halsen men de får det vara värt.

idag har danne varit och hälsat på .vi har fikat med mammsen och pappsen och kollat på tv. nu ligger jag i sängen och gruvar mig för morgondagen med denna förjävliga förkylningen i kroppen. kunde inte komma mer opassande, men är det inte bara så typiskt så säg. karma karma. inget kan gå mer fel nu även om ljuspunkter börjar dyka upp igen, sakta men säkert. jag härdar och inväntar bättre tider, men en till smäll så går jag nog under för åtminstone en så där fyra månader till. det skulle bara intek unna bli värre, jagvågar inte ens tänka den tanken. jag ska be till gud i natt, alltid något

turbulent vecka minst sagt. vi har grinat  och skrattat, haft myskvällar med julmust, pepparkaksbak en kväll, julkalender flera kvällar, chips, godis och tända ljus. sovaövernätter, tack och lov, och höjdpunkten var torsdagens musikcafé och utgång efteråt med klassen och världens bästa jamina. bokade bord på muskan, musikquiz och alkohol, dans , sång och bästa mysklassen. vi som hade roligast stannade till stängning och jag och johanna kröp ner i hennes säng runt tre med mikrofonkåt i huvudet. så idag har man mått som man förtjänat och jag är fortfarande bakis. dokumenterat fick jag även klart för mig att johanna mår minst sagt lika illa. men det var värt, även vurpan jag och mathias gjorde när vi skulle hejdå kramas. kan vart de fulaste jag vart med om på länge, vi landade som två platta pannkakor rakt ner på isig jävla backe, egentligen borde jag inte klaga då jag landade på något mjukt som råkade vara honom, men jag harverkligen ont i hela kroppen tack vare detta idag, kan ändå därför tänka mig hur ont han måste ha. det var så kul så vi kom inte upp, vi låg där som pannkakor och skrattade och inte en muskel i kroppen orkade röra sig, dom fick dra upp oss så småningom. det skulle vi haft på film ska ni veta. 
kvällen räddades iaf av ronjas toppenförslag på myskväll idag. vi har fortsatt julkalendrarna, julmusten, chipsen godiset och tända ljusen, dock tror jag vi utökat sockerintaget för varje gång, kaspar i nudodalen är vi inne på nu iaf.och nu  nii, ligger elvis och ronja och återförenas i sängen, men relationen verkar fortfarande ganska instabil. det övergick ganska snabbt från vapenvila till att elvis gick över gränsen genom att ta över ronjas kudde, nu sitter han där och kollar på henne som att han äger den, kan bli svårt att lösa detta.

uppdat. tro det eller ej men problemet verkar löst, dom slogs en stund och nu har han hittat en ny plats på hennes mage stirrandes på henne medan hon smsar, jag tror det kan funka. fascinerande att se, för er som inte vet det, är elvis ronjas största fiende och rädsla. därför är detta ögonblick stort, och värt att dokumentera. nu blire sussa