rullat ner gardinerna. känt mig apatisk. ångesten kryper i hela kroppen på mig.
fyra timmar . sedan läser jag något så patetiskt obetydligt. det var längesedan jag kände mig så här ensam.
inte mamma, inte ens min finaste vän. min syster vet jag ínget om idag, som många andra dagar nu för tiden. ingenting hjälper. orden når mig inte, inte ens halvvägs. dom är så obetydliga. för första gången på länge, känner jag er inte alls. jag känner inte ens mig själv. och det är en obeskrivlig smärta. och jag trodde att kanske började allt bli lättare, kanske var det inte så jävla illa ändå. men det är precis tvärtom. vart tar man vägen när det är så här. tårarna stannar under mina ögonlock. det lilla jag har fått ut hitills räknas inte för något . jag önskar jag kunde gråta. det skulle vara så skönt. istället panikångestattackandas jag. ingenting berör mig. medan allt gör det. ingeting når mig, medan det är precis det de gör,men på fel sätt. jag kan inte ens relatera till musik. min sista men första utväg. ologiskt. hela mitt kaos till liv är ologiskt. mina känslor är ologiska. allt som händer är det och samtidigt är det bara så jävla rätt. karma. ligg här och tyck synd om dig själv,ingen bryr sig, du förtjänar inte bättre. det är vad någon borde skrika mig i ansiktet. kanske är det då jag skulle gråta. för att det är så jävla sant. kanske är det för alla lögner jag inte lyckas. alla lögner folk kastar ur sig som om det vore det enda naturliga. lögnerna, som gör allt så jävla orealistiskt och fel. meningslöst.