Mm.
men som sagt, mina veckor har varit toppen. har hunnit sola och bada en massa (kollo räknas som sola och bada på jobbet, vilket ja såklart också gjort) druckit öl på dagarna på bryggan, åkt massa bil,vart på stenö med cillan och johan & badat och solat, hunnit med två stenöquiz, en tranan middag, och massa utgångar flera dar i veckan, då många av dom börjat med vin i solen. ja har vart på ljusnebadet, i växbo, på brännbollsyran, varit i stockholm o hunnit med gröna lund, sett takida, umgåtts med mina systrar, ätit middag med eriks familj, fikat med rebeckas familj i bollnäs, vart i linneas lägenhet, vart med vänner i stockholm, skrivit musik, ätit två fantastiska middagar på albertina, firat markus artonårsdag med hans släkt och vänner i trönö, vart med amanda (till och med flera gånger, den ni ) umgåtts med mina fina kusiner, spelat kubb, krocket och ja,bara haft det bra.
nu är det en vecka kvar för mig innan den riktiga paniken förmodligen kommer bryta ut.
idag är en sån där dag då ja tar ut lite av den i förväg, jättekul är det. rastlös som fan men får inget gjort, och orkar ingenting medan hjärnan går på högvarv. ja känner mig uttråkad och less och det mesta känns ganska meningslöst. förstår inte varför ja behöver ha sådana dagar överhuvudtaget. ja vet att ja får skylla mig själv också, hade de vart en annan dag hade ja mer än gärna åkt till stenö för att grilla elr badat,bara kollat på film elr något av vad nu folk föreslår ,men ingenting duger. meningslöst, som sagt. totalt.
medan jag lever kvar i vad som dött, dödar jag allt liv
jag åkte dit med en konstig, olustig känsla och en klump i magen som växte ju närmare jag kom, olidlig väl framme. rädd för vad som var levande, nästan lättad över motsatsen. det kändes tomt.
jag fick två bra insikter med mig därifrån och en lite mindre. men det var det värt, och när jag återvände igen för att lämna, kände jag mig nästan glad. det blir bra ändå, och det gör ingenting. det är som det är och det måste finnas en mening med det.
ibland förundras jag över hur jag lägger så stor vikt vid att analysera vissa känslor och händelser, människor, så otroligt medan andra går mig förbi så lätt. sådant som borde stå mig närmare och viktigare, större och verkligare ignorerar jag och de som är mindre och längre ifrån mig, på alla sätt och vis, fastnar jag vid.
jag kommer aldrig förstå dig . kanske är det därför jag ger dig allt det här. för att allt annat är tråkigt och lätt, ointressant och tomt för mig. meningslöst och falskt.
ändå är kylan så mycket påtagligare med dig utan att den ens riktigt finns, när det mellan mig och ytliga möten med någon ja delar så mycket mer med, är närmare både fysiskt och psykiskt borde vara så mycket kallare. den är inte ens sval i jämförelse.
