medan jag lever kvar i vad som dött, dödar jag allt liv
jag åkte dit med en konstig, olustig känsla och en klump i magen som växte ju närmare jag kom, olidlig väl framme. rädd för vad som var levande, nästan lättad över motsatsen. det kändes tomt.
jag fick två bra insikter med mig därifrån och en lite mindre. men det var det värt, och när jag återvände igen för att lämna, kände jag mig nästan glad. det blir bra ändå, och det gör ingenting. det är som det är och det måste finnas en mening med det.
ibland förundras jag över hur jag lägger så stor vikt vid att analysera vissa känslor och händelser, människor, så otroligt medan andra går mig förbi så lätt. sådant som borde stå mig närmare och viktigare, större och verkligare ignorerar jag och de som är mindre och längre ifrån mig, på alla sätt och vis, fastnar jag vid.
jag kommer aldrig förstå dig . kanske är det därför jag ger dig allt det här. för att allt annat är tråkigt och lätt, ointressant och tomt för mig. meningslöst och falskt.
ändå är kylan så mycket påtagligare med dig utan att den ens riktigt finns, när det mellan mig och ytliga möten med någon ja delar så mycket mer med, är närmare både fysiskt och psykiskt borde vara så mycket kallare. den är inte ens sval i jämförelse.