Hejsihopps
veckan har gått sjukt fort med tanke på hur lugnt jag tagit det jämfört med tidigare veckor.
dock har jag tisdag & onsdag varit och kikat på två musikcafen med sötkillarna i min klass, ettorna sjöng tisdagen tvåorna onsdagen. nada var med en sväng med oss på tisdagen.
och på onsdagen var jag och pappsen på föräldrarmöte innan också, om london. sen sov ronja hos mig efter cafét. seedan, i fredags efter skolan, kom andreas och hälsade på vid två. vid fem skjutsade jag pappa till tåget och hämtade cillan som klev av. vi kikade på idol med mammsen och åt. sen vart det tidig kväller för mig och cillan kröp ner hos mig någon timme senare.
idag brummade vi in till mammsen och cillan gjorde håret. sedan var vi en sväng och uträttade några ärenden på stan och sedan åt vi på amore med mamma. see nkom markus, och jag åkte och hämtade nadakatten.
sötbarnen klättrade i knäet ,jag läste saga med nadas mamma och busfröna var gosigare än vanligt. sedan åkte vi och solade och nu har vi ätit med la familia här hemma minus pappa plus nada och markus. nu sminkar sig nada och sen ger vi oss ut på en liten ,ovanligt lugnt, krogkväll. har en känsla av att det blir grymt kul, och än roligare pga av våra tant fasoner. puss
åhåhåhhååå, I can't live without yoooou
dock har jag tisdag & onsdag varit och kikat på två musikcafen med sötkillarna i min klass, ettorna sjöng tisdagen tvåorna onsdagen. nada var med en sväng med oss på tisdagen.
och på onsdagen var jag och pappsen på föräldrarmöte innan också, om london. sen sov ronja hos mig efter cafét. seedan, i fredags efter skolan, kom andreas och hälsade på vid två. vid fem skjutsade jag pappa till tåget och hämtade cillan som klev av. vi kikade på idol med mammsen och åt. sen vart det tidig kväller för mig och cillan kröp ner hos mig någon timme senare.
idag brummade vi in till mammsen och cillan gjorde håret. sedan var vi en sväng och uträttade några ärenden på stan och sedan åt vi på amore med mamma. see nkom markus, och jag åkte och hämtade nadakatten.
sötbarnen klättrade i knäet ,jag läste saga med nadas mamma och busfröna var gosigare än vanligt. sedan åkte vi och solade och nu har vi ätit med la familia här hemma minus pappa plus nada och markus. nu sminkar sig nada och sen ger vi oss ut på en liten ,ovanligt lugnt, krogkväll. har en känsla av att det blir grymt kul, och än roligare pga av våra tant fasoner. puss
åhåhåhhååå, I can't live without yoooou
tid, allt handlar om tid
något fastnade för några veckor sen, gick rakt in ihjärtat och har hängt kvar lite till och från. har fått mig att fundera. på hur barnsligt dumma vi var. på hur onödigt man avslutar saker och ting,och sedan konsekvensen av det som sakta förstör allt som varit.
det slår mig ibland, och jag tror det är för att jag börjar bli vuxen.
vissa beslut vi fattar, för varje år som går, blir dom mer och mer livsavgörande. en del av dem betyder fortfarande ingenting och en del av dem kommer att forma en stor del av vårt liv i framtiden.
medan jag valde att bli vuxen, hitta tillbaks till mig själv, vända mig innåt för att kunna öppna mig ännu mer utåt, mot nya människor, upplevelser och nya besult som hela tiden måste fattas, valde du att stanna, kvar och fast, och skapa din vardag och hela din gymnasietid och dina (som ska vara de roligaste) ungdomsår med en person som kom att bli viktigare än allt annat runt omkring. istället för att bli dig själv hittade du någon annan att vila en illusion av hur du skulle kunna vara hos.
För mig var det enkelt mitt i allt det svåra, jag var blind av förälskelse, verkligheten slog mig med en sanning, jag tog mig därifrån och idag är jag och min förra pojkvän bästa vänner, jag älskar honom och vi beter oss mer som syskon än som gamla ex. i och med det kom jag snabbt underfund med vad jag vill få ut under de här åren, vem jag är och att jag nära innan detta var på väg att förlora mig själv. kärleken är blind, men jag tror tonårsförälskelser är blindast. jag kom att lära mig hur svårt jag har för att bli kär, att jag aldrig varit annat än förälskad och att det just nu inte är något för mig då jag känner mig som mest levande tillsammans med relationer till nära vänner och mindre nära, som inte betyder bunden.
för varje beslut du har fattat och för varje ord jag har slängt ur mig, så har vi glidit allt längre bort ifrån varandra. det viktiga för mig, är att du slås varje dag av en liten glimt av lyckorus för att du trivs så jävla bra, för att du inte känner ångest över hur du valde att leva, på samma sätt som jag gör, fast på ditt egna. jag hoppas på riktigt att det är så.
till min poäng, jag upplever ibland saker som jag inte tror du är medveten om. saker som inte alls får mig att tänka på dig och mig och hur vi var ,vad vi gjorde, utan på hur tragiskt det är att tre personer i ditt liv ibland träffar på mig, och bemöter mig med kärlek, skratt och glada minnen, till och med en gång, tårar. medan vi själva gjorde det valet att vi skulle vara döda för varandra. hur kan tre så levande personer, som får mig att känna allt som varit under några få korta sekunder, som ett bildspel genom huvudet, omges med så mycket kärlek medan vi är död, vi finns inte, har aldrig funnits. jag undrar om du någonsin efter detta tog med dig ens en liten smula av den värme dom känner, eller om allt du faktiskt bara känner är hat, konstant så fort någon nämner mig .
vi har förmodligen inte ett dugg gemensamt efter allt som hänt, och det vi hade kvar när vi sa tredje gången gillt, har tiden tagit med sig ifrån oss. då vi inte längre har någonting gemenast alls än minnen vi valt att förtränga så kommer vi aldrig mer att kunna bli vänner. men trots det, så finns det ingenting jag ångrar med allt som varit, förutom när det kommer till en sak. och det är hur vi skildes åt. hur vi satte punkt för sista gången. jag önskar att man kunde backa tiden, och låta oss få vara levande omkring allt som handlade om oss, och kanske tilloch med tycka att, visst, vi är inte vänner, men vi är inte heller ovänner.
det slår mig ibland, och jag tror det är för att jag börjar bli vuxen.
vissa beslut vi fattar, för varje år som går, blir dom mer och mer livsavgörande. en del av dem betyder fortfarande ingenting och en del av dem kommer att forma en stor del av vårt liv i framtiden.
medan jag valde att bli vuxen, hitta tillbaks till mig själv, vända mig innåt för att kunna öppna mig ännu mer utåt, mot nya människor, upplevelser och nya besult som hela tiden måste fattas, valde du att stanna, kvar och fast, och skapa din vardag och hela din gymnasietid och dina (som ska vara de roligaste) ungdomsår med en person som kom att bli viktigare än allt annat runt omkring. istället för att bli dig själv hittade du någon annan att vila en illusion av hur du skulle kunna vara hos.
För mig var det enkelt mitt i allt det svåra, jag var blind av förälskelse, verkligheten slog mig med en sanning, jag tog mig därifrån och idag är jag och min förra pojkvän bästa vänner, jag älskar honom och vi beter oss mer som syskon än som gamla ex. i och med det kom jag snabbt underfund med vad jag vill få ut under de här åren, vem jag är och att jag nära innan detta var på väg att förlora mig själv. kärleken är blind, men jag tror tonårsförälskelser är blindast. jag kom att lära mig hur svårt jag har för att bli kär, att jag aldrig varit annat än förälskad och att det just nu inte är något för mig då jag känner mig som mest levande tillsammans med relationer till nära vänner och mindre nära, som inte betyder bunden.
för varje beslut du har fattat och för varje ord jag har slängt ur mig, så har vi glidit allt längre bort ifrån varandra. det viktiga för mig, är att du slås varje dag av en liten glimt av lyckorus för att du trivs så jävla bra, för att du inte känner ångest över hur du valde att leva, på samma sätt som jag gör, fast på ditt egna. jag hoppas på riktigt att det är så.
till min poäng, jag upplever ibland saker som jag inte tror du är medveten om. saker som inte alls får mig att tänka på dig och mig och hur vi var ,vad vi gjorde, utan på hur tragiskt det är att tre personer i ditt liv ibland träffar på mig, och bemöter mig med kärlek, skratt och glada minnen, till och med en gång, tårar. medan vi själva gjorde det valet att vi skulle vara döda för varandra. hur kan tre så levande personer, som får mig att känna allt som varit under några få korta sekunder, som ett bildspel genom huvudet, omges med så mycket kärlek medan vi är död, vi finns inte, har aldrig funnits. jag undrar om du någonsin efter detta tog med dig ens en liten smula av den värme dom känner, eller om allt du faktiskt bara känner är hat, konstant så fort någon nämner mig .
vi har förmodligen inte ett dugg gemensamt efter allt som hänt, och det vi hade kvar när vi sa tredje gången gillt, har tiden tagit med sig ifrån oss. då vi inte längre har någonting gemenast alls än minnen vi valt att förtränga så kommer vi aldrig mer att kunna bli vänner. men trots det, så finns det ingenting jag ångrar med allt som varit, förutom när det kommer till en sak. och det är hur vi skildes åt. hur vi satte punkt för sista gången. jag önskar att man kunde backa tiden, och låta oss få vara levande omkring allt som handlade om oss, och kanske tilloch med tycka att, visst, vi är inte vänner, men vi är inte heller ovänner.
öppna upp ett fönster, släpp in ljus
Idag är en sån där dag som jag ängnar åt mig själv utan att ens bry mig om det. jag är trött, smått febrig, och kroppen värker. och det känns helt okej, att bara vara. jag skriver på min vägg, spelar gh, kollar på dansbandskampen med mamma som är lyrisk ,pappa som är hatisk, och med mig själv som är likgiltig.
var inne på fb och drog en viktig slutsatts. och den är att jag inte klarar mer ,inte just nu.
det gör för ont, och det ger mig ångest. inte bara en sak, inte bara en person. en massa saker. den får en att tvingas se saker man inte vill se, läsa meningar man inte vill veta om, den får en att dra i sig onödig information, smärtsam information och irriterande information. sen går man runt och bär på allt detta ofrivilligt, endast för att man ville logga in på fb för att slippa ångesten om att ha missat något. vilket resulterar i att man istället tar med sig än större ångest i allt man fick se men absolut hade mått bättre av att sluppit se.
den dagen jag är mindre känslig loggar jag in igen . det finns inga svar på detta, inget som är rätt eller fel, ingen förklaring till varför en speciell anledning sade mig att detta var droppen. jag kan varken skriva säga elr knappt tänka den,för jag får inte ur mig någon sanning, och hur jag än skulle formulera mig så skulle det bli fel. jag antar att jag får lämna allt detta med att bara konstatera, hur långt tiden än tar oss, vilka människor vi än möter och vad som än händer oss, så kommer du alltid göra ondast. För att du har funnits med från början, och för att du alltid kommer finnas kvar, på ett fint omsorgsfullt bevarat ställe, långt inne i mitt hjärta.
kanske kommer jag inse när du tar ditt steg, det steget jag redan tagit, att jag behöver gå tillbaka.
men hur ska jag kunna veta det? innan du har tagit det kanske jag har hunnit tagit ännu fler som gör att det är försent för mig att gå tillbaka. kanske har jag redan det. inte ens det vet jag. jag vet bara att det alltid kommer göra ont, för hur jag en vrider eller vänder, vilka steg jag än tar, så kommer dem alltid att medföra smärta, gör jag det på rätt sätt, bär jag med mig den tillsammans med det vackra. kanske än dag att jag växer upp och inser att gå hand i hand med lycka och smärta trots att det gör så jävla ont, är mindre smärtsamt än att gå med den som bara sårar rakt igenom.
sanningen är att jag är rädd, för att jag inte vet hur det kommer kännas. för att detta lämnat oss öppna och sköra, ovetandes om vart vi egentligen står. för att allt vi varit med om och dem besluten som fattades har medfört en djupare relation och en viktigare roll för oss båda i dem, vi bevarar den som glas så länge ingen av oss släpper in något som låter den krossas.
är jag på väg att göra det? gör jag det redan? vill jag göra det? hur skulle jag känna om det var du som gjorde det? det vet jag bra mycket bättre än vad det jag själv håller på med är. men hur länge står man stilla innan man går vidare? när vet jag vad som är rätt och fel? och hur vet jag vad som är att förstöra och vad som är att bevara?
kanske är det de enda rätta att isolera sig i karantän? för att slippa uppleva och känna allt jag så innerligt tar till mig just nu, detta handlar om så himla många fler människor än bara en, två, och tre. jag tror inte att det finns absolut någon som förstår vad som rör sig i min hjärna just nu för knappt jag gör det ,den är kaos.
det finns också en sak till. för några månader sen, öppnade mina ögon sig för något helt nytt, eller kanske var det hjärtat som inte öppnades men töjde sina lister en aning. men ska jag vara ärlig, så går det allt fler dagar innan jag tänker på detta, allt färre nätter jag drömmer, och allt mer så förträngs mina känslor men mina minnen suddas också ut. jag minns inte längre vad jag kände lika ofta. och jag är rädd, för att detta kommer att försvinna helt. rädd för att släppa taget om något som jag fick för mig var annorlundare än något tidigare upplevet. jag är också rädd för att inte släppa taget ,och inse så småning om ,bärandes i alla dessa månader på en tro och ett hopp och masssa känslor och minnen, om att jag har fel. livet är inte lätt. och människors likheter och olikheter matchade tillsammans, som gör dem för lika för att gå ihop, är ännu svårare. punkt på detta surr. passa på och läs, förmodligen raderar jag det här om jag mår bättre imorgon. skyller på feber
var inne på fb och drog en viktig slutsatts. och den är att jag inte klarar mer ,inte just nu.
det gör för ont, och det ger mig ångest. inte bara en sak, inte bara en person. en massa saker. den får en att tvingas se saker man inte vill se, läsa meningar man inte vill veta om, den får en att dra i sig onödig information, smärtsam information och irriterande information. sen går man runt och bär på allt detta ofrivilligt, endast för att man ville logga in på fb för att slippa ångesten om att ha missat något. vilket resulterar i att man istället tar med sig än större ångest i allt man fick se men absolut hade mått bättre av att sluppit se.
den dagen jag är mindre känslig loggar jag in igen . det finns inga svar på detta, inget som är rätt eller fel, ingen förklaring till varför en speciell anledning sade mig att detta var droppen. jag kan varken skriva säga elr knappt tänka den,för jag får inte ur mig någon sanning, och hur jag än skulle formulera mig så skulle det bli fel. jag antar att jag får lämna allt detta med att bara konstatera, hur långt tiden än tar oss, vilka människor vi än möter och vad som än händer oss, så kommer du alltid göra ondast. För att du har funnits med från början, och för att du alltid kommer finnas kvar, på ett fint omsorgsfullt bevarat ställe, långt inne i mitt hjärta.
kanske kommer jag inse när du tar ditt steg, det steget jag redan tagit, att jag behöver gå tillbaka.
men hur ska jag kunna veta det? innan du har tagit det kanske jag har hunnit tagit ännu fler som gör att det är försent för mig att gå tillbaka. kanske har jag redan det. inte ens det vet jag. jag vet bara att det alltid kommer göra ont, för hur jag en vrider eller vänder, vilka steg jag än tar, så kommer dem alltid att medföra smärta, gör jag det på rätt sätt, bär jag med mig den tillsammans med det vackra. kanske än dag att jag växer upp och inser att gå hand i hand med lycka och smärta trots att det gör så jävla ont, är mindre smärtsamt än att gå med den som bara sårar rakt igenom.
sanningen är att jag är rädd, för att jag inte vet hur det kommer kännas. för att detta lämnat oss öppna och sköra, ovetandes om vart vi egentligen står. för att allt vi varit med om och dem besluten som fattades har medfört en djupare relation och en viktigare roll för oss båda i dem, vi bevarar den som glas så länge ingen av oss släpper in något som låter den krossas.
är jag på väg att göra det? gör jag det redan? vill jag göra det? hur skulle jag känna om det var du som gjorde det? det vet jag bra mycket bättre än vad det jag själv håller på med är. men hur länge står man stilla innan man går vidare? när vet jag vad som är rätt och fel? och hur vet jag vad som är att förstöra och vad som är att bevara?
kanske är det de enda rätta att isolera sig i karantän? för att slippa uppleva och känna allt jag så innerligt tar till mig just nu, detta handlar om så himla många fler människor än bara en, två, och tre. jag tror inte att det finns absolut någon som förstår vad som rör sig i min hjärna just nu för knappt jag gör det ,den är kaos.
det finns också en sak till. för några månader sen, öppnade mina ögon sig för något helt nytt, eller kanske var det hjärtat som inte öppnades men töjde sina lister en aning. men ska jag vara ärlig, så går det allt fler dagar innan jag tänker på detta, allt färre nätter jag drömmer, och allt mer så förträngs mina känslor men mina minnen suddas också ut. jag minns inte längre vad jag kände lika ofta. och jag är rädd, för att detta kommer att försvinna helt. rädd för att släppa taget om något som jag fick för mig var annorlundare än något tidigare upplevet. jag är också rädd för att inte släppa taget ,och inse så småning om ,bärandes i alla dessa månader på en tro och ett hopp och masssa känslor och minnen, om att jag har fel. livet är inte lätt. och människors likheter och olikheter matchade tillsammans, som gör dem för lika för att gå ihop, är ännu svårare. punkt på detta surr. passa på och läs, förmodligen raderar jag det här om jag mår bättre imorgon. skyller på feber
Rollercoaster
ja, nu har jag haft min dag. och jag sa att jag ska sluta tro att det ska få vara ledsamt bara för att ja tillåter mig för engång skull en liten liten stund att vara just det, ledsen. och det gick så där. vaknade i morse med inställningen att jag inte alls ville gå upp, över huvudtaget. men slets mellan det och meningslösheten i att bara ligga där och inte känna något alls. hellre lida i skolan än sitta hemma och vara galen. och jag har iaf fått skrattat i dag, fått gulliga sms, från inte bara en utan fyra små pärlor i min omgivning. jag har fått cheeseburgare och jordgubbsmilkshake, druckit honungstee och vet ni mer? jag har skrivit TVÅ uppsattser idag, och skickat in dom. så nu är dom ur världen. vet ni hur jag lyckades ? jag kvävde min prestationsångest och accepterade det faktum att det här kommer få bli två G- uppsattser. och nu så här i efterhand, när dom är inskickade och klara ( den ena innan deadline till ochmed och den andra innan deadlinegångerandra chans) s känns det bra mkt bättre än känslan av att ännu en dag går till spillo åt att inte ta tag i sådant som i vardagen är viktigt.
jag har dessutom skickat mail till fotografen då ja inte fått mina kort, fått uppgifter och beställt hem dom, beställt EUkort och kollat passuppgifter. känns som en helt okej första dag på flera månader att spendera ensam.
nu ligger jag orolig och snart psykiskt galen över att sthlm ligger hundratalskm härifrån och min lillasyster kan vara vart som helst och för tillfället dom senaste timmarna har varit okontaktbar. du har tre människor i ditt liv som dör innombords av oro just nu, så jävla om du gör om detta , då får du komma hem på heltid. ja ska be för att detta är ett engångstillfälle då du faktist somnat skittrött UTAN alla ljus tända i lägenheten med mobilen på ljudlöst. snällasnällasnälla. och fan för nån som trycker bort ett samtal när vi mår så här. det ska denna människa också veta. nej, har yttrat mig klart för ikvl. ska tvinga mig själv till sömns tack vare markus beordran, jag är sjuk och behöver få närvaro i morgon i skolan. godnatt
reality held it's breath too long
att förtränga morgondagen när jag kan, är något bra för mig.
men verkligenheten kommer i kapp och då gör den så mycket ondare. jag önskar jag kunde beskriva känslan när man slits mellan att inte räcka till ,var man än befinner sig. det finns så många där ute, men hos mig finns så lite plats. jag drar och sliter inne i det lilla rum som finns kvar för att låta det fyllas med allt som behöver tas in. när jag kommer tillbaka ut, finns det alltid ett nytt ställe där utrymmet inte längre räcker.
och det gör ont, att vara ifrån något för att någon ska förstå. och komma tillbaka och inse att predikan om att man inte duger är viktigare, än att finnas till i närheten efter en tid någon annan stans.
jag är trött, less och väntar otåligt på att en förkylning ska släppa medan jag fortfarande har en del av min lust till musiken kvar. när det är som mest, när man är på topp och allting flyter, kommer den jävla förkylningen och låser musiken ute. jag blir handikappad . jag väntar och oftast hänger den sig kvar så länge så att jag kommer av banan helt. den här gången tänker jag inte låta det bli så, har inte tid med det. istället för att bli rastlös var sekund då min tid är så lika dyrbar som sekunder tänker jag koncentrera mig på att bli friskare än sjukare. och det känns som jag är åt rätt håll. vissa saker gör det bara svårare, jag tror man måste få känna sig så lycklig som man behöver också, och just nu känns allt ganska meningslöst.
men det är så jag funkar, mitt inne i mitt lyckorus är jag också väl medveten om att imorgon, efter dagar ibland veckor och månader, kommer en ny dag, då jag känner mig lika ledsen som jag tidigigare kände mig glad. för mig, måste det få vara så och jag måste försöka lära mig själv att ge mig fan i att acceptera att det ska få bestå. försöka lära mig att känna, grina, släppa ut, skrika, sjunga, springa, whatever , och sedan klamra mig fast vid att gå ett steg bak för att hoppa två steg fram, minnas gårdagen, gå ifrån denna och vidare till en bättre.
men verkligenheten kommer i kapp och då gör den så mycket ondare. jag önskar jag kunde beskriva känslan när man slits mellan att inte räcka till ,var man än befinner sig. det finns så många där ute, men hos mig finns så lite plats. jag drar och sliter inne i det lilla rum som finns kvar för att låta det fyllas med allt som behöver tas in. när jag kommer tillbaka ut, finns det alltid ett nytt ställe där utrymmet inte längre räcker.
och det gör ont, att vara ifrån något för att någon ska förstå. och komma tillbaka och inse att predikan om att man inte duger är viktigare, än att finnas till i närheten efter en tid någon annan stans.
jag är trött, less och väntar otåligt på att en förkylning ska släppa medan jag fortfarande har en del av min lust till musiken kvar. när det är som mest, när man är på topp och allting flyter, kommer den jävla förkylningen och låser musiken ute. jag blir handikappad . jag väntar och oftast hänger den sig kvar så länge så att jag kommer av banan helt. den här gången tänker jag inte låta det bli så, har inte tid med det. istället för att bli rastlös var sekund då min tid är så lika dyrbar som sekunder tänker jag koncentrera mig på att bli friskare än sjukare. och det känns som jag är åt rätt håll. vissa saker gör det bara svårare, jag tror man måste få känna sig så lycklig som man behöver också, och just nu känns allt ganska meningslöst.
men det är så jag funkar, mitt inne i mitt lyckorus är jag också väl medveten om att imorgon, efter dagar ibland veckor och månader, kommer en ny dag, då jag känner mig lika ledsen som jag tidigigare kände mig glad. för mig, måste det få vara så och jag måste försöka lära mig själv att ge mig fan i att acceptera att det ska få bestå. försöka lära mig att känna, grina, släppa ut, skrika, sjunga, springa, whatever , och sedan klamra mig fast vid att gå ett steg bak för att hoppa två steg fram, minnas gårdagen, gå ifrån denna och vidare till en bättre.
I painted a picture of you my dream was a lie
and the lie became truth
reality held it's breath too long
it's disgusting what dreams can do to you
But I'm sorry, this illusion
has caused you a lot of pain
and I have no solution
I'll try to never be back again
everything is upside down and I love it
just nu, sitter nada nere och pluggar , chrille pratar porr i dataspelsmicken, bebisarna sussar sött i närheten och jag ligger och pratar med lina i telefon. skratt och gråt , men det är väl så det ska vara, det gör ont på sina sätt. gott som ont. i dag är en bra dag, vi har haft prov och lämnat in uppsattser, beställt studentmössor och haft framtidsplaner. ätit god mat och myst, jag har busat med ungarna i en timme, känt mig liten för en stund igen, vilket är härligt, och vilket får mig att minnas sommaren. ont gör det, men fint är det. problem, rädslor , skratt, tårar och planering. från alla håll och kanter. från ingenstans. om två veckor åker vi till london och biljetten är bokad, ja säger det igen, välkommen al-qaida. men ska snart lägga undan min paranoida sida och börja njuta av en underbar resa, plocka fram mina goda enerigier och min tro om meningen med livet. hahha, avrundar där. för vackert för att krävas en fortsättning. kmr mer, tills dess, tare chillt
Autumn
jag älskar verkligen hösten, finns det något bättre? ibland känns det inte så.
jag njuter ialla fall, slukar ögonblick, uppfattar alla lövens nyanser, skapar minnen, andas in den friska luften och njuter av sista tiden av den innan snön lägger sig som ett kvävande täcke över allt vackert för att låta oss hålla andan i några evighetslånga månader innan solens vårstrålar tittar fram och värmer upp våra frusna kroppar. hösten gör mig deprimerad ibland, men medan den gör det så gör den mig också lycklig. hösten gör oss mysiga, och närvarande, omsorgsfulla och närhetsbehövda. vackert va ?tror jag ska bli poet... ;p 
hur ofta säger jag inte att tiden rusar nu för tiden? ibland vill jag stanna upp, låta allting bli dubbelt så innerligt,även om jag kanske inte skulle klara av det.låta tiden stå still. man får inte nog av allt som händer, och det händer för fort.mitt liv är minst sagt intensivt just nu, men på ett bra sätt. allt händer samtidigt som jag inte kan förklara hur eller vad. egentligen. 
Louder, louder
And we'll run for our lives
I can hardly speak I understand
Why you can't raise your voice to say
To think I might not see those eyes
Makes it so hard not to cry
And as we say our long goodbye's
I nearly do
inte än
inte än. så känns det med mycket. jag väntar. medan jag springer. ifrån både väntan beslut, tid och svar.
och jag tänker, inte än. det är inte dags. och det är en läskig tanke, att inte veta. jag slukas upp av känslor, skapar minnen bildar relationer, glömmer det som var viktigt och låter allt annat ta plats för att se ut att vara allt viktigare. tillslut vet man inte ens vad som från början var rätt. jag glömmer verkligheten då jag ständigt ger mig in i allt som är så långt ifrån allt som hänt och känts.
men jag trivs också.
jag trivs med att slippa tänka, trivs med att omslukas av händelser och människor som betyder något, får mig att skratta, få mig att uppskatta allt ytligt, ta in det och göra det vackert och innerligt. det passar sig när det är höst, det gör den så mycket finare.
sedan onsdags, har ronja bott här till lördag morgon.
vi har sjungit jullåtar, mediterat, varit på donken, hämtat cissi och skjutsat henne till trönö, varit med adnreas och simon ,kollat på skräckfilmer, kollat på idol, umgåtts med andreas igen, ätit, skrattat, sovit, gått i skolan. ja ni fattar, haft mysigt.
på lördagen åkte jag med pappa och hämtade cissi och mamma, handlade, åt på amore, sedan har jag och cillan umgåtts, pratat ikapp efterlängtat och uppdaterat oss, även om ingen tid i världen kan ersätta tiden vi är i från varandra, dom små stunderna är därav än mer värdefulla. på kvällen hämtade vi markus och sedan en full andreas, vi var på donken, åte hem och kollade på p.s i love you med pappa. andreas nyktrade på sig ,spelade kort och jag fick magknip på grúnd av två av dem korkaste människorna ja träffat.
idag har jag städat, och det är söndag. förkylningen känns bättre. ja har för mkt plugg, så jag har ont i magen. går bara inte. hur ja än försöker. ska försöka tänka på att ja gjort en del redan, att ja började bra och att de verkligen inte är försent, samt det viktigaste, ja måste stå ut för studenten ä'r så äckligt underbart nära.
senare beger jag mig ut till en efterlängtad kattnada. får se hur länge ja stannar, hon sticker till finland snart. töntigt va ?vet, pinsamt.. EHEHEHHE. neeej, nu får det räcka, ska ta tag i mitt liv och åtminstonde börja Nååt skolarbete innan jag far. och pussa lite på min cill. gör ont i mig att tiden går så fort, att saker kommer emellan,
och mitt i mina rader nu kom cillan ner och grinar. tydligen känner vi samma ångest. av olika anledningar, men ändå samma, jag förstår iaf hur hon känner. måste sluta., hejs
och jag tänker, inte än. det är inte dags. och det är en läskig tanke, att inte veta. jag slukas upp av känslor, skapar minnen bildar relationer, glömmer det som var viktigt och låter allt annat ta plats för att se ut att vara allt viktigare. tillslut vet man inte ens vad som från början var rätt. jag glömmer verkligheten då jag ständigt ger mig in i allt som är så långt ifrån allt som hänt och känts.
men jag trivs också.
jag trivs med att slippa tänka, trivs med att omslukas av händelser och människor som betyder något, får mig att skratta, få mig att uppskatta allt ytligt, ta in det och göra det vackert och innerligt. det passar sig när det är höst, det gör den så mycket finare.
sedan onsdags, har ronja bott här till lördag morgon.
vi har sjungit jullåtar, mediterat, varit på donken, hämtat cissi och skjutsat henne till trönö, varit med adnreas och simon ,kollat på skräckfilmer, kollat på idol, umgåtts med andreas igen, ätit, skrattat, sovit, gått i skolan. ja ni fattar, haft mysigt.
på lördagen åkte jag med pappa och hämtade cissi och mamma, handlade, åt på amore, sedan har jag och cillan umgåtts, pratat ikapp efterlängtat och uppdaterat oss, även om ingen tid i världen kan ersätta tiden vi är i från varandra, dom små stunderna är därav än mer värdefulla. på kvällen hämtade vi markus och sedan en full andreas, vi var på donken, åte hem och kollade på p.s i love you med pappa. andreas nyktrade på sig ,spelade kort och jag fick magknip på grúnd av två av dem korkaste människorna ja träffat.
idag har jag städat, och det är söndag. förkylningen känns bättre. ja har för mkt plugg, så jag har ont i magen. går bara inte. hur ja än försöker. ska försöka tänka på att ja gjort en del redan, att ja började bra och att de verkligen inte är försent, samt det viktigaste, ja måste stå ut för studenten ä'r så äckligt underbart nära.
senare beger jag mig ut till en efterlängtad kattnada. får se hur länge ja stannar, hon sticker till finland snart. töntigt va ?vet, pinsamt.. EHEHEHHE. neeej, nu får det räcka, ska ta tag i mitt liv och åtminstonde börja Nååt skolarbete innan jag far. och pussa lite på min cill. gör ont i mig att tiden går så fort, att saker kommer emellan,
och mitt i mina rader nu kom cillan ner och grinar. tydligen känner vi samma ångest. av olika anledningar, men ändå samma, jag förstår iaf hur hon känner. måste sluta., hejs
leave me out
tiden ja. tid tid tid. har en massa, men ändå inte.
jag har bott hos nada. vi har haft sjukt kul. sjukt mysigt. och sjukt jobbigt. men på ett kul sätt. och vi åkte hem i torsdags och åt med min mamma. sedan fick vi bilen. och på fredagen åkte jag hem med ronja och fikade med mamma, hämtade upp nada, handlade på variant och sedan duschades det, vi gjorde i ordning oss och åt taccos som eriel fick laga. ronja drack, jag och nada var nykter. jag brummade mina flickor i väg till ellinor där hon hade artonårsfest .vi hade kul och folk trodde mer på att ronja var nykter än jag, skitkul.... sedan skjutsade jag folk, och sen åkte vi på donken,sedan in på krogen. jag trodde inte man kunde ha så kul en hel kväll ute nykter som jag faktiskt hade. något jag absolut tänker göra om. allt hände, ingenting hände. minst sagt intressant kväll. vid tre var jag hemma.
på lördagen klev jag upp kl halv nio, skjutsade mamma och pappa till tåget, sedan kom ronja till mig , vi gjorde oss i ordning, drack, åt, lyssnade på gamla låtar, dansade, sjöng, skrattade. och sedan kom karlotta ohc carro, vi gick på krogen, dansade hela kvällen igen, drack. hade minst lika kul,men på ett annat sätt,förstås. andreas hämtade mig carro och ronja och vi sov hemma hos mig.
på söndagen åkte carro och andreas, jag och ronja hade bakisdag. låg i soffan, babblade och kollade alla repriser av idol som gick på tvn. sedan på vid halv sex åkte vi på donken, ja skjutsade henne hem, ioch hämtade mamma och pappa. sen kom andreas ut.
skolveckan hitills, är som den är.var som den var .blir som den blir. kroppen gör ont. mycket händer, jag har inte varit själv en dag på flera veckor vad jag kan minnas. men jag trivs och det är just nu bara som jag vill att det ska vara. i måndags sov johanna hos mig, vi tände ljus, köpte godis chips och cola, kollade på skräckfilm, flamsade, skrattade.
på tisdagen var jag med mamma på lindex, jag fick kläder och smink, vi åkte på donken och sen kom danne och hälsade på på kvällen.
i dag åkte ja till mamma och färgade hennes hår ,sedan kom ronja, vi åkte ¨på kicks , hem till mig och åt och sedan tog vi bilen till spökhuset i mo och kollade på film med andreas och simon. vid halv tolv åkte jag och ronja på donken ,och nu ligger hon här bredvid mig och snarkar sött.
jag har bott hos nada. vi har haft sjukt kul. sjukt mysigt. och sjukt jobbigt. men på ett kul sätt. och vi åkte hem i torsdags och åt med min mamma. sedan fick vi bilen. och på fredagen åkte jag hem med ronja och fikade med mamma, hämtade upp nada, handlade på variant och sedan duschades det, vi gjorde i ordning oss och åt taccos som eriel fick laga. ronja drack, jag och nada var nykter. jag brummade mina flickor i väg till ellinor där hon hade artonårsfest .vi hade kul och folk trodde mer på att ronja var nykter än jag, skitkul.... sedan skjutsade jag folk, och sen åkte vi på donken,sedan in på krogen. jag trodde inte man kunde ha så kul en hel kväll ute nykter som jag faktiskt hade. något jag absolut tänker göra om. allt hände, ingenting hände. minst sagt intressant kväll. vid tre var jag hemma.
på lördagen klev jag upp kl halv nio, skjutsade mamma och pappa till tåget, sedan kom ronja till mig , vi gjorde oss i ordning, drack, åt, lyssnade på gamla låtar, dansade, sjöng, skrattade. och sedan kom karlotta ohc carro, vi gick på krogen, dansade hela kvällen igen, drack. hade minst lika kul,men på ett annat sätt,förstås. andreas hämtade mig carro och ronja och vi sov hemma hos mig.
på söndagen åkte carro och andreas, jag och ronja hade bakisdag. låg i soffan, babblade och kollade alla repriser av idol som gick på tvn. sedan på vid halv sex åkte vi på donken, ja skjutsade henne hem, ioch hämtade mamma och pappa. sen kom andreas ut.
skolveckan hitills, är som den är.var som den var .blir som den blir. kroppen gör ont. mycket händer, jag har inte varit själv en dag på flera veckor vad jag kan minnas. men jag trivs och det är just nu bara som jag vill att det ska vara. i måndags sov johanna hos mig, vi tände ljus, köpte godis chips och cola, kollade på skräckfilm, flamsade, skrattade.
på tisdagen var jag med mamma på lindex, jag fick kläder och smink, vi åkte på donken och sen kom danne och hälsade på på kvällen.
i dag åkte ja till mamma och färgade hennes hår ,sedan kom ronja, vi åkte ¨på kicks , hem till mig och åt och sedan tog vi bilen till spökhuset i mo och kollade på film med andreas och simon. vid halv tolv åkte jag och ronja på donken ,och nu ligger hon här bredvid mig och snarkar sött.
