något fastnade för några veckor sen, gick rakt in ihjärtat och har hängt kvar lite till och från. har fått mig att fundera. på hur barnsligt dumma vi var. på hur onödigt man avslutar saker och ting,och sedan konsekvensen av det som sakta förstör allt som varit.
det slår mig ibland, och jag tror det är för att jag börjar bli vuxen.

vissa beslut vi fattar, för varje år som går, blir dom mer och mer livsavgörande. en del av dem betyder fortfarande ingenting och en del av dem kommer att forma en stor del av vårt liv i framtiden.
medan jag valde att bli vuxen, hitta tillbaks till mig själv, vända mig innåt för att kunna öppna mig ännu mer utåt, mot nya människor, upplevelser och nya besult som hela tiden måste fattas, valde du att stanna, kvar och fast, och skapa din vardag och hela din gymnasietid och dina (som ska vara de roligaste) ungdomsår med en person som kom att bli viktigare än allt annat runt omkring. istället för att bli dig själv hittade du någon annan att vila en illusion av hur du skulle kunna vara hos.
För mig var det enkelt mitt i allt det svåra, jag var blind av förälskelse, verkligheten slog mig med en sanning, jag tog mig därifrån och idag är jag och min förra pojkvän bästa vänner, jag älskar honom och vi beter oss mer som syskon än som gamla ex. i och med det kom jag snabbt underfund med vad jag vill få ut under de här åren, vem jag är och att jag nära innan detta var på väg att förlora mig själv. kärleken är blind, men jag tror tonårsförälskelser är blindast. jag kom att lära mig hur svårt jag har för att bli kär, att jag aldrig varit annat än förälskad och att det just nu inte är något för mig då jag känner mig som mest levande tillsammans med relationer till nära vänner och mindre nära, som inte betyder bunden.

 för varje beslut du har fattat och för varje ord jag har slängt ur mig, så har vi glidit allt längre bort ifrån varandra. det viktiga för mig, är att du slås varje dag av en liten glimt av lyckorus för att du trivs så jävla bra, för att du inte känner ångest över hur du valde att leva, på samma sätt som jag gör, fast på ditt egna. jag hoppas på riktigt att det är så.

till min poäng, jag upplever ibland saker som jag inte tror du är medveten om. saker som inte alls får mig att tänka på dig och mig och hur vi var ,vad vi gjorde, utan på hur tragiskt det är att tre personer i ditt liv ibland träffar på mig, och bemöter mig med kärlek, skratt och glada minnen, till och med en gång, tårar. medan vi själva gjorde det valet att vi skulle vara döda för varandra. hur kan tre så levande personer, som får mig att känna allt som varit under några få korta sekunder, som ett bildspel genom huvudet, omges med så mycket kärlek medan vi är död, vi finns inte, har aldrig funnits. jag undrar om du någonsin  efter detta tog med dig ens en liten smula av den värme dom känner, eller om allt du faktiskt bara känner är hat, konstant så fort någon nämner mig .

vi har förmodligen inte ett dugg gemensamt efter allt som hänt, och det vi hade kvar när vi sa tredje gången gillt, har tiden tagit med sig ifrån oss. då vi inte längre har någonting gemenast alls än minnen vi valt att förtränga så kommer vi aldrig mer att kunna bli vänner. men trots det, så finns det ingenting jag ångrar med allt som varit, förutom när det kommer till en sak. och det är hur vi skildes åt. hur vi satte punkt för sista gången. jag önskar att man kunde backa tiden, och låta oss få vara levande omkring allt som handlade om oss, och kanske tilloch med tycka att, visst, vi är inte vänner, men vi är inte heller ovänner.