och hösten kryper in i mig igen
Men inte på samma sätt min vän .
Och jag saknar det och det skrämmer mig
Hur lätt det är att vända bort från dig
När man inte känner något alls .
Sitter på bron hemma och försöker ta in, mer än bara klumpen i magen . Jag känner mig lugnare nu. Kanske för att de var en lång och obehaglig månad sist. Kanske för att jag plågade mig själv för att jag inte orkade annat. Kanske är det vanan eller prioritetringar den här gången,som fått mig att skymta bitar av mig själv, som gör att ångesten inte vågar bryta upp.
För ett år sen skulle jag säga att jag missbrukade ordet ångest, inte visst var det var.
För ett halvår sen skulle jag säga att jag påmints efter många år, av vad ångest är.
Nu skulle jag kunna säga att jag lever med den. På många sätt kan jag relatera till svar på varför, på fler sätt inte.
Jag skulle kunna säga att jag vet så väl vad ångest är
Jag skulle kunna berätta ,och skrika och gråta.
Men det tänker jag inte.
För ett år sen skulle jag kunna säga att jag visste var lycka var.
För ett halvår sen skulle jag kunna säga att jag kände var lycka är.
För några månader skulle jag kunna säga att jag saknar en känsla av vad det liknar.
Nu skulle jag kunna säga att jag har glömt bort hur det känns och inte har föreståelse för att den finns plats.
Jag skulle också kunna säga att jag inte ens längre, vågar längta efter den .
Jag skulle kunna säga allt det där, om och om tills någon förstår.
Men det gör jag inte. För det gör Ni inte.
Och det tänker jag inte
För den här gången, gråter jag inte, och jag har inte. Den här gången är jag utmattad
Och den här gången är jag tom. Och det som gästar kroppen, vänder och vrider på sig. Men sover.
Så jag har skrattat för att jag kan inte för att jag vill , och har halvhjärtat sträck ut händer för att jag vill, inte för att jag egentligen kan.
Jag ler åt mina monster , för att det är lugnande ,fryser på bron för att det är skönt och så tänker jag, det ska bli spännande att se när nästa besök och utandning blir.och det ska bli intressant att se, om jag måste fira jul ensam i år.
Och jag saknar det och det skrämmer mig
Hur lätt det är att vända bort från dig
När man inte känner något alls .
Sitter på bron hemma och försöker ta in, mer än bara klumpen i magen . Jag känner mig lugnare nu. Kanske för att de var en lång och obehaglig månad sist. Kanske för att jag plågade mig själv för att jag inte orkade annat. Kanske är det vanan eller prioritetringar den här gången,som fått mig att skymta bitar av mig själv, som gör att ångesten inte vågar bryta upp.
För ett år sen skulle jag säga att jag missbrukade ordet ångest, inte visst var det var.
För ett halvår sen skulle jag säga att jag påmints efter många år, av vad ångest är.
Nu skulle jag kunna säga att jag lever med den. På många sätt kan jag relatera till svar på varför, på fler sätt inte.
Jag skulle kunna säga att jag vet så väl vad ångest är
Jag skulle kunna berätta ,och skrika och gråta.
Men det tänker jag inte.
För ett år sen skulle jag kunna säga att jag visste var lycka var.
För ett halvår sen skulle jag kunna säga att jag kände var lycka är.
För några månader skulle jag kunna säga att jag saknar en känsla av vad det liknar.
Nu skulle jag kunna säga att jag har glömt bort hur det känns och inte har föreståelse för att den finns plats.
Jag skulle också kunna säga att jag inte ens längre, vågar längta efter den .
Jag skulle kunna säga allt det där, om och om tills någon förstår.
Men det gör jag inte. För det gör Ni inte.
Och det tänker jag inte
För den här gången, gråter jag inte, och jag har inte. Den här gången är jag utmattad
Och den här gången är jag tom. Och det som gästar kroppen, vänder och vrider på sig. Men sover.
Så jag har skrattat för att jag kan inte för att jag vill , och har halvhjärtat sträck ut händer för att jag vill, inte för att jag egentligen kan.
Jag ler åt mina monster , för att det är lugnande ,fryser på bron för att det är skönt och så tänker jag, det ska bli spännande att se när nästa besök och utandning blir.och det ska bli intressant att se, om jag måste fira jul ensam i år.
