Idag är en sån där dag som jag ängnar åt mig själv utan att ens bry mig om det. jag är trött, smått febrig, och kroppen värker. och det känns helt okej, att bara vara. jag skriver på min vägg, spelar gh, kollar på dansbandskampen med mamma som är lyrisk ,pappa som är hatisk, och med mig själv som är likgiltig.

var inne på fb och drog en viktig slutsatts. och den är att jag inte klarar mer ,inte just nu.
det gör för ont, och det ger mig ångest. inte bara en sak, inte bara en person. en massa saker. den får en att tvingas se saker man inte vill se, läsa meningar man inte vill veta om, den får en att dra i sig onödig information, smärtsam information och irriterande information. sen går man runt och bär på allt detta ofrivilligt, endast för att man ville logga in på fb för att slippa ångesten om att ha missat något. vilket resulterar i att man istället tar med sig än större ångest i allt man fick se men absolut hade mått bättre av att sluppit se.

den dagen jag är mindre känslig loggar jag in igen . det finns inga svar på detta, inget som är rätt eller fel, ingen förklaring till varför en speciell anledning sade mig att detta var droppen. jag kan varken skriva säga elr knappt tänka den,för jag får inte ur mig någon sanning, och hur jag än skulle formulera mig så skulle det bli fel. jag antar att jag får lämna allt detta med att bara konstatera, hur långt tiden än tar oss, vilka människor vi än möter och vad som än händer oss, så kommer du alltid göra ondast. För att du har funnits med från början, och för att du alltid kommer finnas kvar, på ett fint omsorgsfullt bevarat ställe, långt inne i mitt hjärta.





kanske kommer jag inse när du tar ditt steg, det steget jag redan tagit, att jag behöver gå tillbaka.
men hur ska jag kunna veta det? innan du har tagit det kanske jag har hunnit tagit ännu fler som gör att det är försent för mig att gå tillbaka. kanske har jag redan det. inte ens det vet jag. jag vet bara att det alltid kommer göra ont, för hur jag en vrider eller vänder, vilka steg jag än tar, så kommer dem alltid att medföra smärta, gör jag det på rätt sätt, bär jag med mig den tillsammans med det vackra. kanske än dag att jag växer upp och inser att gå hand i hand med lycka och smärta trots att det gör så jävla ont, är mindre smärtsamt än att gå med den som bara sårar rakt igenom.

sanningen är att jag är rädd, för att jag inte vet hur det kommer kännas. för att detta lämnat oss öppna och sköra, ovetandes om vart vi egentligen står. för att allt vi varit med om och dem besluten som fattades har medfört en djupare relation och en viktigare roll för oss båda i dem, vi bevarar den som glas så länge ingen av oss släpper in något som låter den krossas.
är jag på väg att göra det? gör jag det redan? vill jag göra det? hur skulle jag känna om det var du som gjorde det? det vet jag bra mycket bättre än vad det jag själv håller på med är. men hur länge står man stilla innan man går vidare? när vet jag vad som är rätt och fel? och hur vet jag vad som är att förstöra och vad som är att bevara?
kanske är det de enda rätta att isolera sig i karantän? för att slippa uppleva och känna allt jag så innerligt tar till mig just nu, detta handlar om så himla många fler människor än bara en, två, och tre. jag tror inte att det finns absolut någon som förstår vad som rör sig i min hjärna just nu för knappt jag gör det ,den är kaos.


det finns också en sak till. för några månader sen, öppnade mina ögon sig för något helt nytt, eller kanske var det hjärtat som inte öppnades men töjde sina lister en aning. men ska jag vara ärlig, så går det allt fler dagar innan jag tänker på detta, allt färre nätter jag drömmer, och allt mer så förträngs mina känslor men mina minnen suddas också ut. jag minns inte längre vad jag kände lika ofta. och jag är rädd, för att detta kommer att försvinna helt. rädd för att släppa taget om något som jag fick för mig var annorlundare än något tidigare upplevet. jag är också rädd för att inte släppa taget ,och inse så småning om ,bärandes i alla dessa månader på en tro och ett hopp och masssa känslor och minnen, om att jag har fel. livet är inte lätt. och människors likheter och olikheter matchade tillsammans, som gör dem för lika för att gå ihop, är ännu svårare. punkt på detta surr. passa på och läs, förmodligen raderar jag det här om jag mår bättre imorgon. skyller på feber