kanske är det för att mina finaste vänner, min fina klass, min fina syster och alla fina upplevelser har gjort detta till vad det borde vara. en underbar höst. kanske är det inställningen om att den borde ha vart förjävlig som alla tidigare höstar som har gjort att höstdepressionen kommer nu ist. för som jag tidigare skrev, det är upp och ner men ljuspunkterna blir fler. just nu känner jag inte alls så. och jag sa att ett bakslag till så gräver jag ner mig.
jag vet inte hur mycket sanning det är i någonting jag skriver. eller känner. jag vet inte ens vad sanning är.
jag har legat i fyra timmar nu med rullgardinerna nerdragna. jag hade somnat förlänge senom inte för att jag är hungrig och börjar hallucinera om cheeseburgare .. trots att jag redan ätit en idag.
nej, men till allvaret.

när den fina hösten var över fick jag min riktiga. mitt i vintern, jag borde känna julen. lucian. jag vet inte riktigt vart jag är. jag har tappat bort mig själv en stund. och jag har tappat tid med min fina vän. jag har tappat tid med min syster. och jag har tappat tid md någon jag inte ens trodde fanns. idag, börjar dagen då jag tappar tid med någon som har haft stor del i mitt liv sen i våras. det kommer ärligt talat kännas förjävligt. jag är apatisk idag. och jag har ont. jag visste att det skulle bli så här, men jag kan inte riktigt ta in det. det gör för ont. jag saknade då, nu saknar jag så obeskrivligt mycket mer. jag kan inte riktigt föreställa mig hur tomt det kommer kännas, hur långa nätterna kommer bli, vad ska jag skratta åt som är så korkat som det du har i din lilla fantasihjärna. . vem ska jag reta mig på som får livet att verka så jävla lätt när det känns som allt annat än det.vad ska jag le åt för att någon kan vara så fin, så perfekt

ändå är det mitt eget fel och ingen annans. så en vacker dag, när jag har grävt ner mig ännu , trodde visst inte det gick men nog gör det de, när jag gråtit ut, när jag saknat så att jag tror att jag ska dö, när jag har skrikit, när jag har tyckt synd om mig själv tillräckligt, när jag har insett att det här är vad jag förtjänar för att det är mina egna val och ingen annans,och när jag har har blivit vän med ensamheten, då. då ska jag rycka upp mig och börja skratta igen, dansa, jag ska skriva musik och ta tag i allt som är viktigt och praktiskt. jag ska börja orka. och jag ska börja tänka positivt, jag ska se allt som är vackert igen, utan att behöva vara en människa att överleva natten tillsammans med, jag ska gråta av lycka och inte smärta. jag ska börja leva igen. men inte än