antingen är jag på väg upp, elr så känner jag ingenting och därav anledningen till att jag inte kan avgöra .
jag tänker inte fundera så mycket över det. men smärtan i bröstryggen har släppt en aning, även om jag fortfarande känner mig låst. jag vet inte om det är det psykiska som har hoppat ner i bröstet på mig, kanske. skulle inte vara ett dugg konstigt . den lilla damen må ha gjort underverk för stunden men som hon själv sa, din kropp kmr få en chock och kanske kommer den låsa sig så fort du reser dig.
jag känner mig till och från friskare iaf, det är ett gott tecken. och jag försöker tänka framåt.
även omdet är att inte se klart. jag försöker, och väntar på att dimman skingrar sig.

ibland känner jag mig instäng, i ett tomt rum omringad av glasfönster. så retsamt tunna så att jag skulle kunna slå sönder dem , men kroppen sitter tung som bly, fast på mig och jag orkar inte lyfta armarna för att ens försöka.
utanför ser jag mina vänner, min familj, okända människor och alla jag tycker om, skratta och prata, dom orkar saker. jag ser dem, jag hör dem, men dem skulle inte ens höra mig om jag försökte.

ibland kan det gå dagar, jag sitter fast. ibland veckor. ibland kommer det en ny vecka, där jag ser en dörr, kroppen flyger i stället för låser sig och jag orkar till och med gå ut och hälsa på, kortare stunder.

sedan kommer det längre perioder, tack och lov, då jag stänger dörren bakom mig och går därifrån, långt bort, tills jag inte ser rummet längre, jag ser inga glasfönster, ingen dörr, ingenting. jag ser bara det som finns utanför.
vissa stunder glömmer jag bort rummet, för varje dag jag går,blir det allt suddigare.
det är när jag går för långt, som jag hamnar där igen.


kanske låter jag som ett psykfall men vänd det till nägot vackert, det gör ag, och jag tycker det låter ganska fint.