dina ord har skrämmande effekt på mig, så fort du utalar din vilja och framtid börjar bilder formas inuti mig, föreställningar, ett övervägande. allt du ser, ser du genom något så litet som bara rymmer mig, det duger, resten struntar du i. jag hade bestämt mig för längesedan, en evighet sedan. men jag kommer ingen vart, jag är inlåst, i mitt egna trassel, medan du med glada ögon ser på. vad är slutgiltigheten, avgörandet? hur ska man någonsin hitta ett tillfälle att förstöra något så vackert. hur kan man ens vilja hitta ett sådant. 

idag kom jag att tänka på vad jag sa om någon annan för flera månader sen nu, någon som inte längre är här.
du är fast i något lätt, medan jag är fri i något svårt.  jag är inte längre det, och frågan är om tanken skulle vara att jag skulle slås av förståelse för hur du har det, men faktum är att jag tänker envist hålla kvar vid min sanning, du fick en chans att kämpa för något, att välja en annan väg, jag har inte det.