allt har gått så jävla bra dom senaste månaderna. precis allt. jag har känt mig så levande, så målmedveten, så stark. så lycklig. med precis allting runt omkring mig, med livet. jag har längtat, planerat, sätt framemot, skapat minnen, umgåtts skrattat, levt, lekt, sjungit.

just nu, har jag klivit in i en vändpunkt åt fel riktning. och jag känner paniken krypa omkring ,växa inom mig.
jag mår inte bra längre, jag har tappat bort mina mål, jag är svag i kroppen, i psyket, jag trivs inte med min omgivning, jag längtar inte, jag har ingenting att se framemot, jag skapar inga vidare minnen, jag kan inte sjunga längre , jag lever inte. 

antingen, kallar man det här ett nytt kapitel, eller så kallar man det slutet på allt som varit bra. jag vill inte att det ska vara slutet på något som tidigare har varit , men jag vill inte heller vara påväg in i något nytt som är så värdelöst. jag skulle kunna säga att jag lämnar det åt att inte kalla det något alls så jag kan stryka ett streck över det sen, men känslan av att inte vilja avsluta, inte vilja påbörja något, speglar precis allt just nu. inte bara beslutet om vad jag bör kalla det. jag får ångest av att vara medveten, medveten om vad jag är påväg in i ,eller kanske mitt i, jag får ångest av att inte veta om det är en början eller ett slut, på att inte ha en jävla aning om hur jag ska ta mig ur det.


allting händer just nu, allt som kan gå fel. och medan jag sitter och gnäller över detta, får jag dåligt samvete. för att det finns dom som har det sämre.
jag antar att det finns ett litet, vissa kallar det stort, vissa som inte vet  ett skit tycker inte att det är värt att kallas något alls, men försprång. jag har ett försprång med mig, har alltid haft, kommer alltid ha, till att få må lite extra dåligt när jag väl stöter på motgångar. hur och varför kan jag inte förklara, vill inte förklara och tycker är meningslöst att förklara. men för mig, är det stort, för mig är det värdefullt, för mig är det välförtjänt. man ska inte jämföra, jag har mina motgångar, andra sina. jag har fått dom utan att rå för det själv, och jag kan inte göra något åt dem, många har aldrig upplevt det, har aldrig behövt blivit satta i sådana situationer, åtminstonde inte än.

kanskegör det mig extra känslig. jag vet inte. kanske gör det mig djupare, och starkare ytligt. men på insidan, är jag skörare, än vad jag tror många förstår. det finns gränser. det finns gränser för hur mycket jag kan ta emot, gå igenom, känna, ställa upp på, lyssna på, stå ut med, innan jag bryter ihop, även jag.



bara igår, upplevde jag min första riktiga fysiska smärta på flera flera år. jag minns inte sist jag grinade av fysisk smärta, jag har gått igenom en del, har legat på sjukhus i omgångar, och gjort allt annat barn gör förutom att bryta något, men grinar gör jag inte allt för ofta för det.
igår trodde jag att jag skulle dö, jag reste mig och hela min bröstkorgen , nacke ,axlar och rygg låst esig. det fanns inget jag kan göra och för varje minut stegrade sig panikångesten. jag la mig ner, men kom inte upp. jag grinade konstant i en och en halvtimme. för varje andetag gör det ont att andas igenom. och i övrigt gör det ont när jag rör mig, både i bröstet nacken och ryggen. just nu, har jag vänt mig vid smärtan, och jag vet att jag inte kommer dö, så jag gör allt jagska. men orken är borta, jag har mensvärk, varenda helg är uppbokad framtill jul, jagska skjutsa till hudiksvall imorn kväll ,vara där från tre , jag har prov imorn, uppsattsinlämning i morn och som sagt ,vare helg utöver skolarbete, som innebär bland annat massa konserter och föreställningar, jag behöver repa och halsen gör ont så fort jag tar en ton. jag förstår inte hur någonting ska gå ihop överhuvudtaget fysiskt, spec när ingenting fungerar i övrigt. jag är less på människor runt omkring mig, besviken, ostöttad, lärare förstår inte varför jag knappt kan ställa upp, och min familj kräver mer än vad dom borde ens när jag är frisk och mår bra.

jag önskar jag kunde flytta så dom fick förstå hur det kommer bli sen, för inga argument finns ens från deras sida, på att jag skulle göra något som helst för att förstöra eller försämra, snarare tvärtom, ändå får jag all skit och alla utskällningar. jag längtar till den dagen då allt runtomkring mig är mitt och jag bestämmer själv vilka situationer jag försätter mig i. den dagen jag får ta mina egna intiativ.