jag läste något en av mina vänner skrivit, några få rader som jag inte ens vet om de handlade om mig. jag kände mig iaf träffad. tårar rinner. jag är så tacksam för att jag har mina vänner, allt dom säger, allt dom inte säger, allt dom gör omedvetet, och allt dom gör medvetet. allt dom inte tänker på, som jag tar till mig. jag hoppas ni förstår hur fina ni är, hur värdefulla ni är. utan er, vore en svacka som den här, oändlig. tack vare er, känner jag hopp.
ni får mig medveten om att det här inte varar för alltid, att allting kommer att bli bättre. hos mig, är ni störst.



jag är rädd för vad jag känner. rädd för både den fysiska och psykiska smärtan. den jag känner, den jag kanske kommer att känna, den som är inbillning och den som är fakta. jag är rädd för sanningen, för beslutet.
jag är rädd för ångesten som medför och jag är rädd för sårbarheten och ensamheten.
men det är nu eller aldrig.

sen i sommras, har jag befunnit mig i ett lyckokaos. nu har vinden vänt och jag går i motvind. när jag inte går, kravlar jag och skriker, gråter eller bara ligger där. tom.
det är dags att ta itu med problemen nu, medan allt är som värst, medan jag bara har en väg att gå och det är framåt , uppåt. förlåt för att jag är som jag är, fick jag välja, skulle jag vara någon annan.