känslan av att inse att dina ord inte räcker längre än för stunden, är tomma ord för dig när du inte är hos mig, är obeskrivligt frustrerande smärtsam.
där i stunden slukas jag av ögonblicket och din farliga förmåga att lyckas få mig att känna mig speciell.
Det är när vi är i från varandra jag får bekräftat vem du egentligen är, och att känslorna du intalar mig existerar inte räcker till för att du ska vilja hålla mig kvar för alltid.

jag är fast i något. ensam. medan du är någon annanstans.
saknad gör som ondast när den ej är ömsesidig. och ännu en gång är jag hopplöst förlorad i mig själv och den jag en gång trodde att jag var. utom all kontroll har jag nu grävt den grop djupare jag kämpat så länge med att kravla mig upp ur.
Och på botten av ingenting har jag nu tappat greppet om innebörden av vad som kallas äkta.

jag finner nu ingen ork eller anledning till att kämpa mig upp till något som endast är verklighet för mig och ingen annan. Här tillåts jag vara ensam i ensamheten, med kontroll över allt okontrollerbart.
Där uppe frestas jag av viljan att bli förstådd, tillåter mig själv att luras till att känna något annat än ensamhet och uppgivelse.



jag önskar innerligt att du värderade det du faktiskt tycker är skillnaden, annorlunda. att du vågade lita på mig så att jag kunde lita på dig, visade mig att du står upp för vad du säger och gjorde handllingar av dina ord som verkade så viktiga då men som nu inte spelar någon som helst roll.
jag önskar också att jag slapp känna mig precis som du samtidigt som så jävla olik dig. och att det fanns en enda bra anledning som rör oss och inte någonting annat, till varför det här hände.