jag önskar jag kunde sova.
men ångesten kryper sig in i mig, klänger sig fast och virar runt sig som taggtråd i magen.
ändå känns det samtidigt, bara som ett jävla hål.
jag gör så mycket, och jag har så kul, jag skrattar,så mycket sjukt galet och kul händer runt omkring mig, men  det hjälper inte, jag undrar vad som då gör det.
den här sommaren har varit den bästa.
jag har haft så kul så det går inte att beskriva. men nu är den slut, och jag kämpar konstant, fysiskt och psykiskt med att få ordning på allt jag inte haft de två senaste skolåren. och jag tror det kommer gå, men det är så bra mkt mer att göra när man inser det försent. men som sagt , det går.

men nätterna, känslan. jag vill fly från den, springa härifrån , gömma mig. sova bort den och vakna om några månader när allt är annorlunda, till det sämre eller bättre det skiter jag i. likgiltigheten runt omkring allt detta är det jag inte kan stå ut med just nu. det finns inget jag kan göra. jag blir galen

antar att jag behöver komma med något possetivt för att detta inlägg inte ska uppfattas som halvt självmordsbenäget.
och jag tänker säga, att skulle det inte vara för mina underbara vänner och min familj, och allt jag får uppleva tillsammans med er, skulle detta vara outhärdligt. jag känner mig bortskämd på kärleksfulla männsikor och underbara upplevelser. men jag är tacksam, och måste vända detta till att se det jag klagar över som en jävla bagatell. även om det känns surt som fan emellan åt och gör ont i mig och känns mer påtagligare än något annat jag känt på jävligt länge, så gör ni alla mina fina, detta värt att tysta en aning, avdramatiseras. kärlek till er, varenda en av er som har funnits och finns i mitt liv