rolig jag känner mig nu förtiden.
jag har ingen blogginsperation, ingen övrig insperation heller.
lite i musiken, tack och lov. jag kravlar mig fast vid den och hoppas innerligt på att den inte försvinner, för då vet jag inte vad jag gör. en förkylning på det och sen är det kört.

igår var en jobbig dag.
folk frågade vad det var med mej. men jag vet inte själv.
det är inte hjärnan, inte mest. det är kroppen. jag blir rädd , ibland.

annars, kom cillan hem. jag fick hämta henne ,sedan åkte vi på amore med mamma och åt.
senare spelade vi gh, sen kom andreas. sen kom markus. vi kollade på film, bakade kladdkaka.


idag, borde jag plugga. borde.
men det finns en till sak jag borde.
och bara där för tänker jag plugga.




Walk on down the hill
Through the grass grown tall and brown
And still it's hard somehow to let go of my pain
On past the busted back
Of that old and rusted Cadillac
That sinks into this field collecting rain

Will I always feel this way
So empty, so estranged

Of these cutthroat busted sunsets
These cold and damp white mornings I have grown weary
If through my cracked and dusty dimestore lips
I spoke these words out loud would no one hear me

Lay your blouse across the chair
Let fall the flowers from your hair
And kiss me with that country mouth so plain
Outside the rain is tapping on the leaves
To me it sounds like they're applauding us
The quiet love we make

Will I always feel this way
So empty, so estranged

Well I looked my demons in the eye
Laid bare my chest said do your best destroy me
See I've been to hell and back so many times
I must admit you kinda bore me