igår åkte jag till nada och sussade där. var myycketmysigt. och imorse brummade vi in till varsin skola.
annars? nej just omdet inte så mkt att tillägga. var och röstade igår också, och måste säga att ja är besviken på svenskar och hur dem lät sd komma in i svensk politik, på riktigt den här gången. är skrämmande och uppgivande att inse att allt fler svenskar antingen inte längre har tillräckligt kunskap om vad de är dom hållerpå ,eller helt enkelt inte tycker att alla människors värde är lika viktiga. bevara sverige svenskt, är deras ursprungsmotto. undrar hur många som förstår innebörden av den manifesttexten dom så starkt värdesätter i grund och botten.  




iaf ,
idag slogs jag av en tanke när jag gick genom parken. jag mötte på mindre än en kvart tre små minnen.
varje gång det händer måste jag dra fram en energi som sitter fast mycket långt inne i mig, för att bemöta dessa. det går men innan jag ens nått fram har jag börjat fundera ut ursäkter för att ta mig därifrån. hur mycket jag än uppriktigt älskar en del av dem små minnena.
    just nu, är inte då. jag stannar till för att jag känner mig skyldig, sedan går jag för att det är över.
jag satte mig sedan på bänken för att vänta på bussen och så såg jag henne gå på andra sidan gatan. nästan stapplandes, hasandes ni vet, med ena benet halvt vridet innåt... utan jacka medan jag själv satt huttrandes med halsduk kofta och jacka. hennes mamma, elr hon själv vem vet, verkade ha satt på henne (det enda hon hade på sig till överdel )det som skulle se ut som en fintröja, men som tyvärr var fin för mormor på sjuttiotalet, nå lila mjukt tunt sidenliknande. hon gick där ensam pratandes med sig själv. och så sakta de gick för henne, det såg så jobbigt ut. och ensamt. det var som knivar i hjärtat. jag kunde inte ens förmå mig själv att möta henens blick på andra sidan gatan när hon vände huvud mot mig. för att jag är feg ? kanske. men mest för att det gjorde för ont. det man inte klarar av att bemöta ignoerar man. jag funkar iaf tyvärr så.
men så sedan, från ingenstans, blev jag arg. jag vart så jävla arg. på dig. för att du fick möjligheten att sticka, slippa känna, att glömma och gå vidare. behövde du ens det? jag skulle behöva det.
och här går jag, var och varannan dag tvingandes att bemöta allt som varit, allt som påminner mig om dig och allting runt omkring det. jag undrar om du förstår. vart än jag går och åker ,så finns det saker som gör det så svårt för mig att börja förtränga något ja inte ens känner mig redo för att förtränga än. jag har ingen extra energi . inte just nu. fan för dig och för allt du inte fattar. och fan för att du inte ens försöker eller vill. så kände jag när jag  satt där. efter att ha mött två små minnen. efter att ha sett ett tredje gåendes ensam. efter att ha sett någon jag borde åtminstonde heja på men inte kunde förmå mig till att göra. efter att ha sett något som gör ont, är hjärtskärande, efter att det får mig att tänka på dig, får mig att känna ilska mot föräldrarna som inte anstränger sig mer, hjälper henne, får mig att känna att iaf jag, hade kunnat följt henne hem efter skolan, som hon så ny är i,ilska över hatet ja känner över att ja inte klarar av just henne, ja tycker inte om henne ,efter att ha känt skuld, och efter att ha känt medlidande.
efter ha känt ilska över dig, för att du slipper. du släppte allt och du slipper detta. men inte jag.