om några månader är det studenten. och det är underbart. men ingenting är underbart förens det är underbart och tiden ger en aldrig möjlighet att bara få längta.

jag mår psykiskt dåligt över hur stressad jag är.
över min prestationsångest och över hur min"göra allt i sista minuten och det blir perfekt" -stil inte funkar på gymnasiet. kurserna är aldrig tre år långa, utan dom börjar och slutar, sedan kommer det nya,
som börjar och slutar, och så fortsätter det.
innan man vet ordet av det står man här jag står nu, med några få månader kvar, jag kan räkna veckorna utan att tappa bort mig. och det är just nu inte i positiv benämning endast. för kurser har avslutats, och medan jag sitter och funderar över att det är försent att göra något åt mina betyg så är jag mitt upp i att försöka klara kurser som jag faktiskt får kämpa med till skillnad mot dom jag tänker tillbaka på och undrar över varför jag var så jävla lat och inte fixade till bättre då jag hade gjort det lättare än det är att försöka somna på nätterna.

samtidigt som allt det stressar mig försöker en annan del av min hjärna tänka att det inte spelar någon roll, för jag (ja jag vet,tillskillnad mot för nästan alla andra jävla människor i min omgivning) inte alls, ärligt talat har en enda tanke på att plugga vidare. så varför ? för att jag har problem.
jag klarar inte av att sätta mig och skriva ett prov jag vet att jag inte pluggat tllräckligt till, ett prov jagvet jag inte kommer få mvg på . jag klarar inte av att framstå som sämre än vad jag är bara för att jag är så lat, så trött på hur sjukt mycket det är som ska göras samtidigt.
och att veta att jag fast jag nu har börjat ta tag i allting, börjat plugga igen och kliva upp varje morgon inte kommer kunna göra något åt de betyg jag redan har i andra kurser, hjälper inte meningslösheten jag känner.
jag är kluven, för att jag inte vet hur jag borde tänka, vad jag ska prioritera, varför jag tänker som jag tänker när jagväl tänker, och varför jag inte har någon tid över. det gör mig uppgiven.

var det någonsin någon lärare eller rektor som tänkte på allting annat vi ska hinna gå igenom när dom bestämde våra scheman och kurser, bestämde deras tid för stöd och förståelse eller engagemang ? hur hinner man uppfylla alla deras krav, och vart lämnar dom tid till oss själva under den här tiden? vänner, våra vägskäl, kärlek, fritid, intressen eller ens lite egentid för funderingar , plats för att känna efter, stanna upp och tänka på våra egna viljor? ibland hittar jag den verkligen inte. tiden.

ibland, känner jag mig så tröttsamt fast i teori och kunskap om krig, och muslimer som inte äter griskkött, deras ramadan, och ord på sångstilar och högmässor, notsystem, mattematiska ekvationer, naturvetenskapliga formler som står för glykol och kolväten,och närvaroplikt, att jag börjar fundera över hur jävla värt det, det egentligen är, vad jag får ut av det som verkligen innefattar det som snart kommer bli våran nya,riktiga verklighet. som räkningar, hyra, konton, eget ansvar, ansökningar, inriktningar, kulturer, städer vi vill besöka, livsförsäkringar och avbetalningar.
ibland, ifrågasätter jag verkligen vad det är dom menar med att gymnasiet är språngbrädan till att bli utskickad på egna ben ut i vuxenlivet. ibland, tror jag dom vuxna som fortfarande befinner sig i skolan råkade fastna där för att dem själva inte kunde palla verkligheten, skickade ut logiken i rymden och nu ger oss skulden för deras snedsteg och svagheter. och ja, ibland känner jag mig så jävla orättvist behandlad.