ibland är det så jävla underbart att komma hem till söderhamn. har haft bästa helgen på länge. inget var som det skulle och ändå var de det. och torsdag fredag och lördag bestod av vänner alkohol musik skratt och minnesluckor. det jobbiga är att åka "hem " igen. i söderhamn har jag mitt ena liv och mitt upp i det, har jag svårt att föreställa mig att ens stå ut i stockholm. är det inte konstigt. när jag sen kommer tillbaka hit, till pulsen, till min underbara arbetsplats med mina fina kollegor och stammisar, kan jag inte tänka mig en vardag någon annastans. för varje gång jag pendlar emellan, tappar jag en bit av orken, lyckan, mig själv och livet. för jag önskar jag bara kunde säga att jag har det bästa av två världar. men det kan jag inte , inte än. och det som tär mig mest, är att inte veta hur jag tar mig dit. det går, jag förstår bara inte hur jag ska våga kämpa för det för att det inte ska bli fel, för att inte mista det ena eller det andra. för att inte försvinna helt .