Jag får för mig att det bara är när jag inte är hos dig
som vi är långt ifrån varandra, inte hittar mellan all distans
Och jag får för mig att det är bra att du irriterar mig
för då vet jag åtminstone att jag känner något alls

Men när du sitter framför mig, ser vi förbi varann
och jag tror du pratar för att du tycker om när någon lyssnar
när du väl säger något vackert, har jag redan hört för mycket

Du säger att jag låter ledsen
men du hör inte vad jag känner,
och du frågar inte hur jag mår
Sedan lägger du på för att du måste gå
och jag som inte ens var ledsen
funderar över hur det hade blivit sen
om jag hade varit det egentligen