Våra minnen blir svagare med tiden

Men känslan, jag kan röra vid den

vänskap när den är som störst

och det vi delade försvinner i den

men det är vänskap när den är som störst

Jag får för mig att det bara är när jag inte är hos dig
som vi är långt ifrån varandra, inte hittar mellan all distans
Och jag får för mig att det är bra att du irriterar mig
för då vet jag åtminstone att jag känner något alls

Men när du sitter framför mig, ser vi förbi varann
och jag tror du pratar för att du tycker om när någon lyssnar
när du väl säger något vackert, har jag redan hört för mycket

Du säger att jag låter ledsen
men du hör inte vad jag känner,
och du frågar inte hur jag mår
Sedan lägger du på för att du måste gå
och jag som inte ens var ledsen
funderar över hur det hade blivit sen
om jag hade varit det egentligen

snart har det gått ett år igen .
ett år sedan jag flyttade till stockholm.
ett år sen jag började jobba.

för ett år sedan tog vi studenten.
för ett år sedan var vi fria och arbetslösa
fattiga och lyckliga.

om ett år igen , är det sommar .
om ett år igen, har jag varit barista skiftledare,
och bott på ett flertal olika ställen.

inom ett år igen, ska jag resa mer
inom ett år igen, ska jag sjunga mer spela mer. leva mer.
inom ett år tänker jag hitta ett ställe jag kan kalla hem .
inom ett år, ska jag fortsätta utvecklas, fortsätta kämpa,
fortsätta gråta, fortsätta skratta,
fortsätta göra det jag mår bra av,
umgås med dem som får mig att må bra, o ch oftare undvika sådant som får mig att må sämre.

Det är när jag är ytlig med dig
Som känslorna jagar mig
Jag tror att jag kan stänga av
Det är möjligt att jag lurar dig idag
Men märker du aldrig någonting?
Hur jag föreställer mig att vara din
Det är inte oftare än ibland
Men det är du som inte tänker alls
när du tar min hand, i din hand

Hur klarar jag av att ens vara ytlig med dig
När du egentligen inte ens ser mig
Jag ser dig nu och jag kommer se dig då
När du kommer se på någon annan så
som på det sätt jag inte kunde få dig på

Är det därför du är tidlös hos mig
För att jag inte kan få dig

ibland är det så jävla underbart att komma hem till söderhamn. har haft bästa helgen på länge. inget var som det skulle och ändå var de det. och torsdag fredag och lördag bestod av vänner alkohol musik skratt och minnesluckor. det jobbiga är att åka "hem " igen. i söderhamn har jag mitt ena liv och mitt upp i det, har jag svårt att föreställa mig att ens stå ut i stockholm. är det inte konstigt. när jag sen kommer tillbaka hit, till pulsen, till min underbara arbetsplats med mina fina kollegor och stammisar, kan jag inte tänka mig en vardag någon annastans. för varje gång jag pendlar emellan, tappar jag en bit av orken, lyckan, mig själv och livet. för jag önskar jag bara kunde säga att jag har det bästa av två världar. men det kan jag inte , inte än. och det som tär mig mest, är att inte veta hur jag tar mig dit. det går, jag förstår bara inte hur jag ska våga kämpa för det för att det inte ska bli fel, för att inte mista det ena eller det andra. för att inte försvinna helt .

och vi hittar nya vägar att springa eller gå
dom ser olika ut och dom skiljer oss alla åt
vi skapar oss nya kapitel, andra frön att så
men det är klart jag tänker på dig då och då


jag skulle ljuga om jag sa att det är varje dag
och att det är lättare att vara stark än svag
jag rår inte för att jag inte saknar dig nu
men jag förlät dig för allt, kanske var det jag
som förtjänade alla dom där orden, inte du


jag vet att min väg är en annan än din
om du letade skulle du kanske hitta min
men jag hittar andra innan du hinner dit


ibland ser jag skuggor bakom mig
kanske tror jag att de är du ibland
men jag vänder inte om igen för dig
du vet att du alltid var min högra hand
och det får räcka tills vi ses igen,
när du och jag var för längesen


som vi går förändras tiden, och det gör vi med
och våra nya kapitel skapar plats åt andra saker att se
kanske glömmer vi annat på vägen,
kanske gömmer vi saker på färden
men det som behövs kommer tillbaka igen
och om det verkligen behövs någon gång sen
så kommer jag tillbaka dit vi skildes åt min vän

ey yo amigos!
jobbat 23 h denna helg..men so it is, när man inte har ett 9to 5 jobb så att säga. när jag kom hem idag, la jag mig på golvet och lyssnade på musik. hade igång min "i skolans korridorer"- spellista fr spotify som jag gjorde för ett halvår sen. första gången på länge, som jag orkade och hade tid till att känna efter, låta tankarna snurra lite så där som dom brukade förr . nostalgi. men inte blev jag nå klokare sen sist jag tänkte, och funderade och kände efter. Men det kan vara skönt, man glömmer bort det , hur skönt det är ibland att låta sig själv tänka på sånt man inte måste tänka på.

fan vad saker förändras.man räknar med en massa,när man går ur skolan. alla våras vägar ser så olika ut,och vi påbörjar nya kapitel, skiljs åt och träffar nya människor att dela vardagen med.
det är så mycket sånt, som man räknar med, och allt det, har jag ingenting emot. förr hade jag det, jag som älskar att krypa in i nostalgin.



näe, egentligen har jag inte så mycket att säga om det, jag försöker ta en dag i taget, njuta av dom saker jag faktiskt trivs så jävla bra med och resten, stoppar jag i en liten låda. och jag låter er dra ut den, det kommer komma så många sådana tillfällen. sådana jag inte kan kontrollera, så måste det få vara, och jag är beredd på det, och har ingenting emot det så länge jag slipper vara konstant ledsen över det. Och efter varje gång ni drar ut den där lådan där jag förvarar allt som gör ont, så kommer jag gråta och skrika, skjuta in den igen och sedan be för att det ordnar sig igen och att den brinner upp för all framtid, och att det dröjer lång tid innan det kommer fler saker som jag tvingas hantera på samma sätt.

nostalgin igen. jag känner inte så mycket, när jag ligger här på golvet. men det dyker så konstigt nog upp människor, och minnen om människor i mitt huvud av dom som inte alls stod mig närmst. där hemma. kanske hade dom större plats hos mig än vad jag själv trodde. för dom närmre liksom flyter iväg och tar sig inte ens riktigt in. inte just nu . kanske för att man sagt varann så mycket, som betydde mer för mig än för er, kanske för att jag tänkt mer då på, och uppskattat er mer, under tiden vi hade varann, så att de inte behövs nu. det känns skönt. inte osams, inte beroende, inga tårar och inga svek. kanske oskrivna, men så länge jag inte bryr mig så finns dom inte riktigt.

Nu förtiden, är jag mer framåt, driftigare och logisk. prioriterar tydligare bort saker jag inte mår bra av, onödiga relationer framför allt. Nu för tiden har jag ett jobb jag trivs med, människor runt mig jag trivs med, på jobbet och på fritiden, och fina systrar så närma mig som dom alltid bör vara. Nuförtiden. och nuförtiden kan förändras imorgon, så jag är glad för dom små, glad för dom stora saker, och längtar lika mycket till att nuförtiden är förbi, lika mycket -som jag trivs med att vara i den. och det känns grymt bra. peace out people.

Också går det en eftermiddag. Så har min värld krymt, spruckit och sedan rasat. Jag har aldrig gråtit så mycket på en vecka som den här och jag har blött näsblod varenda dag sen nyårsafton. Jag har haft småångest, drömt mardrömmar ,druckit alkohol fast Ja inte borde, dagar i rad, tre så där, helger i rad. Allt har vart fel,sen starten på de nya året . Jag har bara inte vetat varför.


Sen kommer pricken över iet. Den där nyheten som är som nyheterna på tvn, när man hör dom byter man kanal för att dom gör för ont.men nu är det inte jag som bestämmer när vi ska byta kanal. jag måste sitta här och titta på, jag kan gråta hur mycket jag vill men det är inte min tv-dosa. Och går jag därifrån så gör det mig inte mindre ledsen för ni kommer sitta kvar där allt är sorgligt.Och jag blir ensam därborta där inte tv:n hörs. inte ni hörs.

Funderar på varför inte mer har varit fel. Nu när världen rasar bygger jag nya murar. Mot allt ja redan innan tvivlat på,mot allt ja trott på. Mot tidigare vänner, mot nya vänner , mot samtal och sms. Mot verkligheten. Men det är inte bara jag den här gången. Vi gråter tillsammans, brister tillsammans. Och vi går vidare tillsammans

Jag vet inte vad jag ska skriva, vad jag ska säga. Jag klarar nog inte av det bara. Vet inte hur ja ska ta mig vidare utan att gå sönder. jag är rädd att jag går sönder. Helt enkelt.

När jag kikar in på ditt liv ,härifrån. Påminns jag om att ja gör rätt i att glömma bort dig.och andra som dig. Inte för att jag är bättre än dig. Eller för att du inte trivs. Det är bara så, att så små saker för dig är så stora och stoltheten i din blick gör att mitt avstånd till dig växer.för att det är fint som det är. Och Ja ska inte spegla min verklighet mot din så du blir missnöjd på nå vis, när du inte borde vara det. Min värld är så mycket större än din. Och det gör ingenting. snart hittar du nån som jag, fast mindre och mer som du. Då kan vi ses en stund och skratta igen.

Och Du min Vän. Är annorlunda så. Ja är inte lugn i hur din värld ser ut. Men den är din och du har redan hittat någon som jag. Fast mindre och mer som du. Det har jag svårare att var glad för ,lättare att vara trygg med. Vi kan skratta ändå ibland. Om du vill. Men jag är tystare nu än då, för säkerhets skull.

och hösten är förbi igen
jag vet inte hur det blir sen
men jag låter bli att sakna dig
för varje gång du inte tänker på mig

och nu förtiden är distansen vad som gör vår tystnad störst
och den sätter inga känslor först
det var annat förr, i år kom det aldrig hit nån höst

jag går i vinterskor på hösten
alltid förberedd för storm
jag kan tänka tills det knappt finns nått kvar
jag har känslor utan uppehåll
jag har förlorat en tävling
men vunnit ett val
har bestämt att stå helt utanför det där som jag blir ledsen av

och jag saknar dig mindre och mindre
det kommer annat mellan och det är bra
jag saknar dig mindre och mindre
jag har glömt dig en vacker dag

när jag träffar gamla vänner
har jag ingenting att säga dem
dem ställer för många frågor
och jag, jag bidrar inte med nån
och jag ångra det lilla jag säger
eller dra ett allvarligt skämt
jag tycker mig höra mig vad dem tänker; "är hon sådär jämnt?"

det finns ord som begravs med avstånd
och meningar så tunga att dom gör ont
tiden bleknar när vi växer ifrån den så
som minnen försvinner ifrån oss två

även om det bara är några mil dit bort
så tappar den oss en bit i taget
det var aldrig då som tiden var för kort
och jag tror att det bara är jag som vet
vad vänskap gör med tiden, för sådana som oss

Men inte på samma sätt min vän .
Och jag saknar det och det skrämmer mig
Hur lätt det är att vända bort från dig
När man inte känner något alls .


Sitter på bron hemma och försöker ta in, mer än bara klumpen i magen . Jag känner mig lugnare nu. Kanske för att de var en lång och obehaglig månad sist. Kanske för att jag plågade mig själv för att jag inte orkade annat. Kanske är det vanan eller prioritetringar den här gången,som fått mig att skymta bitar av mig själv, som gör att ångesten inte vågar bryta upp.

För ett år sen skulle jag säga att jag missbrukade ordet ångest, inte visst var det var.
För ett halvår sen skulle jag säga att jag påmints efter många år, av vad ångest är.
Nu skulle jag kunna säga att jag lever med den. På många sätt kan jag relatera till svar på varför, på fler sätt inte.
Jag skulle kunna säga att jag vet så väl vad ångest är
Jag skulle kunna berätta ,och skrika och gråta.
Men det tänker jag inte.


För ett år sen skulle jag kunna säga att jag visste var lycka var.
För ett halvår sen skulle jag kunna säga att jag kände var lycka är.
För några månader skulle jag kunna säga att jag saknar en känsla av vad det liknar.
Nu skulle jag kunna säga att jag har glömt bort hur det känns och inte har föreståelse för att den finns plats.
Jag skulle också kunna säga att jag inte ens längre, vågar längta efter den .
Jag skulle kunna säga allt det där, om och om tills någon förstår.
Men det gör jag inte. För det gör Ni inte.
Och det tänker jag inte


För den här gången, gråter jag inte, och jag har inte. Den här gången är jag utmattad
Och den här gången är jag tom. Och det som gästar kroppen, vänder och vrider på sig. Men sover.
Så jag har skrattat för att jag kan inte för att jag vill , och har halvhjärtat sträck ut händer för att jag vill, inte för att jag egentligen kan.

Jag ler åt mina monster , för att det är lugnande ,fryser på bron för att det är skönt och så tänker jag, det ska bli spännande att se när nästa besök och utandning blir.och det ska bli intressant att se, om jag måste fira jul ensam i år.

fyllda gator, tomma ansikten
jag behöver inte ens försöka bryta isen
alla här befinner sig ovanför
på ytan av allt som inte berör
det är här jag känner mig ensam

Jag ser era vägar, inte min
kanske är det era gamla fotsteg jag kliver i
Det finns så mycket jag borde göra
Istället tror jag ja lär mig att förstöra
alla mina svar på vad lycka var
nu finns gott om plats till frågor kvar

Jag vill lägga mig ner och göra ingenting
tills jag vet att jag vill göra någonting
Jag vill andas och skrika musiken ur mig
inte låtsas så som någon annan inte bryr sig
om att ovanför tillslut förstör dig

precis två veckor sen jag skrev ser jag.

vad har förändrats sen sist? jag vet inte, ångesten kanske. den kryper och växer, tickar och värker.

men vem fan har sagt att det är lätt. det tar nog många år innan jag landar. och att jag sen senaste, har konkret börjat längtat istället för bara längtat, till våren, känns skrämmande.

det jag hoppas och önskar, är en trygghet. inte bara att landa i utan också att trivas med.

just nu är jag inte glad, som för några veckor sedan. just nu, känns allt så jävla tungt, och grått och svart, och skrämmande. och i år, ser jag inte ens hösten.

 

 

men det är en dag närmare någonting jag ser fram emot
det är en dag närmare någonting bättre
det är en dag närmare någonting klarare och tydligare
det är en dag närmare en annan vecka
en dag närmare två veckor 
en dag närmare några erfaranheter rikare

 

men jag är trött, och längtar efter balans. jag har ont, fast bara lite. och jag saknar mitt piano, fast bara jävligt mycket.

jag saknar min säng, näst mest. och jag saknar mina päron, oerhört. jag saknar mitt rum, min hall och mina saker. inte egentligen så mycket, men mer bara för att jag vet att de är en månad här tills ja får komma hem till allt en fjuttig liten helg. ja längtar efter att få köra bil. och jag längtar efter att sova bredvid dig, baraför att jag inte kan.

egentligen, längtar jag mest efter struktur, vana, och mitt eget. här, där ja befinner mig. först då kan jag börja andas igen, först då kan jag börja tänka igen, och först då kan jag börja njuta, och få klart för mig att jag vill stanna.

och ja är rädd för att hösten försvinner ifrån mig mitt upp i allt. min hjärna är kaos. 
jag saknar mig själv. men jag biter i hop, desto längre jag driver mig själv,står ut, och kämpar med att utvecklas, och låter detta gå före allt, desto mer har jag att vara tacksam och stolt över sen. desto lyckligare är jag, sen. ja längtar dit.

och vägen var så krokig och lång
jag tänker på dig nångång ibland
vart tog du vägen med vår vackraste av sång